hur vet man att man inte orkar mer?
när har man formellt kapitulerat inför verkligheten?
måste stenarna nå en viss tyngd?
eller måste tiden mäta ut en viss längd man konkat runt på dem?
kanske hänger helt enkel tyngden och tiden ihop i en funktion som slutar långt ner i djupet.

jag har alltid gillat funktioner
men de hänger över mig nu
till och med körsång skulle kunna få mig att gråta av motsatsen till glädje
åh, jag som alltid gillat körsång.

ibland tänker jag att jag aldrig kommer falla ihop
varje morgon finns det ändå någon sorts drivkraft
ibland är jag mer sur på det som driver mig än motsatsen
någon del av mig längtar tills den dagen jag vaknar och vägrar gå upp

men stenarna drar mig inte till botten av funktionen
och drivkraften mal på i en evig, om än för tillfället försvagad, livslust

så jag går upp, i väntan på den dagen då jag längtar efter liv igen.