Jag såg tjejen jag älskar i ögonen, och hål om henne innan hon tog sit sista andetag..
Jag vaknade mitt i natten av att min mardröm väckte mig..
Jag var alldeles kallsvettig och jag hade ingen aning om vart jag var någon stans, mitt mörka rum svängde framför mig..
Det ända jag kunde se var mitt mörka sängöverkast och mitt sängbord bredvid min säng.
Jag staplade upp ur sängen och jag kände hur mitt hjärta slog hårt, jag såg ingenting alt var bara skuggor.
Jag försökte komma åt mitt vattenglas bredvid min sängkant men stötte till det så att det for i golvet och gick sönder i en crash mot det hårda stengolvet..
Jag staplade upp ur sängen i bara kalsingar och kände en stor smärta hugga till i vänster fot.
Jag började stapla ut i hallen där jag hörde min egen röst ropa på hjälp, jag kunde inte kontrollera den, den bara kom som ett litet vädjande rop efter hjälp..
Jag såg svarta skuggor komma i mot mig och jag började förtvivlat att vifta på mina armar rund om kring mig, jag ville att dom främmande skuggorna skulle lämna mig ifred..
Dom tryckte ner mig mot det kalla golvet och alt blev svart och stilla..

Jag vaknade av smärtan inom mig, jag såg mig förvirrat om och såg att jag var på sjukhus.
Mamma satt bredvid mig och reste sig lite halvt upp och tog min hand och viskade mig i örat.
- hur mår du gubben, frågade hon.
- Dåligt tror jag, har en sån huvudvärk.
Mamma nickade och kysste mig på pannan, hon satte sig ner och la huvudet på sne och försökte sova.
Man såg på henne att hon hade påsar under ögonen och att hon hade grinat och inte sovit på hela naten.. hennes blonda risiga hår hade tussat upp sig enu mer än vanligt och hennes smala läppar var tåra och sminket hade runnit ut..
Jag slet blickarna från mamma ett tag och såg mig runt om i rummet, rummet var målat i vitt, som om rummet var gjort för sorgsna människor, det fans inga möbler där, bara två stora vita sängar, och ett fönster utan gardiner. Där utanför var det gråt och regnet rann ner för fönstret.
Det var ett stort skynke i mellan mig och den andra patienten..
Han som var bakom skynket hostade så att jag trodde att hans lungor skulle hostas utt..
Det rasslade så hemskt att jag fik sådant medlidande för patienten..
jag la mig ner för att sova en sund, jag var just påväg att somna när docktorn och pappa kom in genom den stora dörren.
Dom pratade om händelserna i natt..
Jag låg med ryggen i mot dem så dom såg inte att jag var vaken..
Pappa frågade docktorn hur länge jag var tvungen att stanna på sjukhuset.
Docktorn svarade genom att nicka besviket sen sa han.
- Han måste stanna tills vi vet vad som orsakade den höga febern, jag antog att det var det som hände i natt.
Docktorn sa till min pappa att han skulle ta det lugnt och att dom snart skulle få reda på vad det var som orsakade den höga febern.
Då frågade pappa min något som gjorde att jag kände mig hjälplös och liten igen,
- Men kan han inte byta avdelning inte måste han ligga på avdelningen för dödsjuka..
- tuvär så måste han det innan vi vet var det är.
Docktorn klappade pappa på axeln och nickade sorgset sen sa han,
- Jag skickar en sköterska som kollar till honom senare. pappa vände sig om till docktorn .
- Gör alt ni kan för min son..
Docktorn gick och pappa gick fram till fönstret och brast ut i gråt, han kollade på regnet utanför fönstret som rann ner för fönstret och hans tårar i samma takt..
Där stod han länge och bara tittade ut genom fönstret och jag såg hur han tänkte, men vad funderar han på..
Jag vände på mig och pappa ryckte till och frågade mig med en nervös röst.
- Är du vaken hur länge har du varit det?
Jag svarade inte utan vände mig bara om och jag kände hur det hög till i kroppen. Jag rök till, plötsligt blev jag kal som is och jag frös, det kändes som om jag hade legat ute en kal vinternatt. Jag hörde någon skrika på hjälp och det kom springande massvis med skuggor runt om mig, som trök ner mig, jag kunde inte röra min kalla kropp det kändes som om min själ hade lämnat mig..
Dom stack mig med dom vassa nålarna, det kändes som rakblad. Skuggorna skrek till mina föräldrar att hålla sig undan. Pappa höll om mamma längre bort från mig och allt började bli suddigt, en av skuggorna drog upp skynket i mellan mig och patienten.
Det var inte en kille det var en tjej, hon hade vackert långt svart hår hon var blek i ansiktet och hennes mörkbruna ögon kollade på mig, hon är så vacker och jag trodde jag skulle dö för hon såg ut som en ängel..
Jag kände hur jag långsamt började dras ner till mörkret men det var något som höll mig kvar, jag började leva igen när jag såg in i hennes ögon och jag ville veta alt om ängeln jag såg. Med ett ryck lyfte mitt hjärta upp mig till dom levande. Skuggorna började bli tydliga innan jag såg mina föräldrar, jag levde igen. jag kunde bara tänka på ängeln jag såg, jag var förälskad som i mina drömmar.
Jag vaknade till och jag har börjat andas igen och mamma brast ut i gråt över att se mig leva.
Lättad andades pappa ut, Han var blek och det var som om han hade sluttat andas när jag hade varit död..
Docktorn förde ut mina föräldrar ur rummet och släkte lampan i taket och alt blev mörkt jag såg inte ens handen framför mig..
Där i mörkret somnade jag med tankarna på att jag varit död och att jag såg en ängel..
Den natten drömde jag ingenting, alt var tyst och fridfullt.

Nästa morgon vaknade jag av att min kropp skakade av smärtan i mitt bröst det kände som en hel evighet, jag började snyfta och mina tårar blöte ner mina vita sänglakan.
Flickan bredvid, min ängel trök på den röda signal knapen, sekunder senare kom docktorn till henne, hon sa med sin ängla lika röst.
– Pojken bredvid, så stannade hon upp och tog et andetag, han har sorg och så pekade hon innan armen föl till dom vita lakanen.
Det var som om hon hade ont när hon pratade. Docktorn gick fram till mig och tittade till mig sen sprang han iväg och återvände med några personer. Dom kom in och la mig utsträckt, det kändes som tortyr, jag skrek rakt ut av smärtan, det gjorde så ont i det ögonblicket ville jag bara dö lämna värden bakom mig.
Dom la till ett till drop och en kön känsla for igenom min kalla kropp, det sluttade att göra ont. En tår föl längs min kind innan jag föl in i en djup sömn.
Jag hade svårt att sova jag ville tacka min ängel som har räddat mitt liv många gånger, jag vände mig om i mot henne för att tacka henne men hon sov så fridfullt och hon såg ut att glömt sin smärta.. jag vände mig försiktigt om i mot fönstret, det kalla vita fönstret.. Det hade börjat regna och himlen var grå och mulen. Jag började fundera på min kommande död mina sista andetag och alla som skulle sakna mig vilka som kommer att sakna mig, vilka som skulle komma på min begravning och mörkret jag snart skulle möta. jag funderade också på vilken våning vi var på för jag var trots alt på ett väldigt stort och högt höghus mitt i Amerika.
Jag kollade ut genom fönstret igen och tittade på alla dom höga skyskraporna, från mitt fönster.
Plötsligt vaknade min ängel av ett skrik och hennes ansikte var blekare än vanligt.
Hennes bruna ögon var nästan alldeles svarta hennes pupiller var stora och hon satt upp i sängen. Hon slöt sina armar i kors om sig och gungade fram och tillbaka samtidigt hon mumlade,
- jag vill inte, jag vill inte, och hennes tårar började rinna ner från hennes kinder, hon vill inte dö hon är räd.
Jag kollade på henne, jag ville säga något men vågade inte jag ville trösta henne och hålla om henne.
jag kollade på henne länge innan jag la mig ner för att vila och då somnade jag..
När jag vaknade var det spö regn ute, alt var gråt och trist och jag kände mig ledsen klockan var inte mycket jag hade bara sovit i en timme. Jag snyftade till och jag kände hela rummet svänga till framför mig jag började känna smärtan igen smärtan från mitt hjärta och som strömmade ut i hela kroppen. Jag hade fåt smärtstillande för min smärta och varmt att dricka för sorgen. Men ändå kändes det som om jag sakta försvann lägre och längre in till mörkret. Jag la mig om och försökte blunda jag somnade för att inte tänka på smärtan, inte känna den. Jag var utmatad när jag sov det kändes som om jag svävade mellan medvetslöshet och sömn och jag vaknade flera gånger under natten. Jag hade mardrömmar hela tiden när jag sov, om och om igen var det samma dröm drömmen om att jag såg tjejen jag älskar i ögonen, jag håller om henne när hon tar sina sista andetag. Dagarna gick och jag blev alt sämre jag gjorde inget mer än att vänta på min dödsförklaring att jag kommer att dö. Jag låg timmar och stirrade upp i taken ibland när min feber var hög så såg jag syner att taket började brinna att alt började brinna värst var att när jag fick sådana syner kände jag elden bränna och jag kände smärtan och värmen.
Värst var när en svart gestalt kom i mot mig från hörnet av rummet eller på nätterna när jag var ensam.

Jag vaknade mitt i natten av att ett oväder drog över sjukhuset, utanför fönstret var det kolsvart men man såg dom kalla våta regndropparna rinna ner för fönstret och ibland lös hela rummet upp av en blixt, jag hörde vinden blåsa utanför fönstret och jag kröp in under täcket för att försöka att inte höra åskan och mullret som dånade i mitt huvud, men så hörde jag en röst som frågade mig
- är du räd?
Jag såg mig om i mörkret och tittade på min ängel.
- Jag har alltid varit rädd för mörker,. Hon pratar med mig sa jag tyst hon pratar äntligen med mig tänkte jag..
- Det var inte det jag menade, sa hon sorgset, att dö? hon slog ner blicken i täcket, hon satt upp men armarna slutna i kors om sig själv, jag såg hennes ärr på hennes armar och handleder. hennes långa hår hade lockat sig i topparna och det vågade sig ner längs hennes rygg, hennes bleka hud var nästan vitt och hennes svarta hår var blankt, det började rinna ner tårar från henne kinder.
Jag kollade på henne jag tyckte hon var vacker, även när hon grinade jag blev ledsen och innan jag han säga något lyfte hon på sitt huvud och tittade på mig..
- kan jag få krypa ner hos dig, frågade hon medan hennes tårar rann ner från hennes kinder sedan sa hon, Jag är räd, räd för att dö och för att jag aldrig kommer att leva igen, att alt ska bli svart och att jag bara ska sluta at existera jag har ingen tro på gud längre, den har jag förlorat, att jag glömmer mig själv och inte kan gå vidare utan att bli kvar i min sorg, ända tills jag dör. sa hon medans hennes ögon var tårfyllda.

– Jag är räd jag också jag vill inte möta mörkret ensam och jag vill inte sluta andas för att det gör så ont att inte göra det, men jag vill samtidigt inte lida, vist får du sa jag sorgset jag lyfte på täcket och gick bort till hennes bädd. Jag hjälpte henne upp hon hade svårt att gå. Hon gick sakta jag hjälpte henne långsamt så att hon hann med. Plötsligt tappade hon balansen och föl ihop, jag lyckades ta tag i henne.
- förlåt, jag är blind, snyftade hon..
- blind jaha du ser inte utta at vara det, sa jag förvånat. Hon log mot mig. Jag blev glad och lyfte upp henne i min famn. hon log mot mig. Jag satte ner henne på det kala hårda sten golvet, vi stod tysta en stund. Hon vände sig om mot mig jag kände hennes parfym blåsa mig i ansiktet, det luktade milt av vanilj.
- Vad heter du? Frågade min ängel.
- Jag heter Nikolas och du? Frågade jag viskande.
- Delisia sa hon, jag heter Delisia upprepade hon. Du Nikolas får jag se dig. jag sa inget och hon tog försiktigt upp sina händer långsamt satt hon sina kalla händer på mina kinder och började långsamt känna. jag slöt mina ögon och lät hon känna på mig, jag tänkte hela tiden på hur vacker hon var och att hon måste vara en ängel. Hon hade mjuka händer som sammet men kala som döden.
Mina känslor väcktes till liv, jag kände kärlek ..
- Delisia får jag kalla dig ängel, frågade jag och smekte hennes kind.
- Ja Nikolas det får du. Sa hon och en tår rann ner från hennes kind. Hon var lycklig men ändå sorgsen. Hon log i mot mig hon kramade mig och jag höll om henne.
Vi stod och höll om varandra vi stod tysta och kramade varandra mjukt och försiktigt. Vi stod där länge och höll om varandra. Det hade blivit mörkare och det regnade bara nu, dom stora grå sorgsna molnen började spricka upp och tjärnorna bildade ett ljus som lös ner på oss två genom det kalla fönstret. Hon somnade i min famn. Jag låg vaken och min ängel sov i min famn hon såg så fridfull ut. Där låg jag och kramade om henne, när hon sov som djupast viskade jag henne i öra,
- jag älskar dig..
Jag pussade henne på hennes bleka kalla kind, den var fortfarande blöt efter hennes tårar och jag förstod att hon var rädd, det var jag också.. men så tänkte jag att det fans inget bättre än att få dö med henne.. Jag lyfte upp henne i min famn och lyfte henne till hennes säng och bäddade ner henne och kysste hennes läppar.
Nästa morgon vaknade jag över att smärtan igen hade tagit tag i mitt hjärta. Jag hade ont i hela min kropp och jag hade svårt att andas. Det gjorde ont.
Mina tårar rann ner från mina kinder, pappa kom in till mig och satte sig ner bredvid mig, min ängel sov fortfarande, pappa kolade på mig man såg att han var ledsen, han öppnade munnen för att säga något men ångrade sig, jag visste vad han skulle säga att at jag inte hade lång tid kavar att leva och att jag snart skulle lämna dom. Jag öppnade min mun och sa.
- jag vet att jag kommer att dö, det har jag vetat länge. Jag känner det. Pappa nickade och brast ut i gråt.
- Mamma din är hemma när hon fick reda på att du skulle dö har hon bara gråtit i timmar, jag försöker att trösta henne men det går inte.
Jag nickade och la mig ner och en tår rann ner från min kind, jag visste att det skulle hända en dag men inte så här tidigt. hur blir det med mina drömmar och varför gör gud så här i mot mig och vad har jag gjort, varför hatar gud mig, tänkte jag.
jag är räddare än någonsin nu och jag vill bara lämna alt jag vill inte leva i att jag ska veta att jag kan dö när som hälst..
- pappa jag älskar dig, hälsa mamma att jag älskar henne jag också, sa jag. innan jag somnade med tankarna på min ängel och att jag snart inte ska se henne mera.
Nästa dag vaknade jag över att jag kände mig mycket svag jag hörde inte mitt hjärta och jag känner det inte. Jag hade ont i mitt bröst och pulsen min var låg.

Jag hörde min ängel snyfta och jag vände mig om i mot henne och tittade på hennes kropp hon var blek och det rann tårar ner från hennes kinder som syndafloden. Jag kände mig mera ledsen över att hon inte vet att jag älskar henne. jag vill så gärna berätta men jag vågar inte jag skäms, Mitt hjärta är svagt och det gör ont att älska, men de gör det ändå.
Jag känner mig så svag.
- ängel varför grinar du, frågade jag svagt.
- För att jag inte vill dö jag vill leva och andas inte ligga själv i en kista själv ensam i mörker där ingen älskar mig.
- Men jag älskar dig, det bara flög ut ur min mun det var inte meningen.
Hon slutade att gråta och hennes tårar upphörde, hon vände sig om i mot mig, hon torkade sina kinder och sa,
– Tack Nikolas sa hon, Hon vände sig om och somnade jag låg vaken och tänkte på hur vacker hon var och hur mycket jag älskade henne och att mina känslor var kanske besvarade, jag kände mig stolt över att ha sakt någonting. Jag vill leva hela mitt liv med henne och älska henne varje dag i resten av mitt liv. .



På nätterna var vi mycket ledsna över vårat mörker. Vi brukar sitta på nätterna och sörja till samans.
Var dag som gick så blev jag alt bara svagare och svagare. Det hade knappt gåt en vecka sedan beskedet, då jag fick reda på att jag skulle dö.
Men jag tänker alltid att jag kommer att dö med den jag älskar och jag vill inget hellre än att göra det..
Det var mitt i natten och jag vaknade över att jag kände att någon tittade på mig. Jag slog långsamt upp mina ögon. Och framför mig satt min ängel ovanligt blek. Hon bara satt där med sina blinda ögon och tittade på mig.
Jag reste mig sakta men säkert upp ur sängen, jag böjde mig fram till henne, jag smekte henne på hennes kind. Hon var iskall, iskall som snö.
Hon var blek och bara satt där.
- vad har hänt
hon tittade på mig med sina blinda ögon.
- jag drömde en mardröm, Nikolas, att jag såg dig i ögonen och du höll om mig och jag tog mina sista andetag., jag var död jag fans inte mer med dig, jag lämnade dig jag vek dig, förlåt. Sa min ängel och hennes tårar började rinna längs hennes kinder.
Jag stelnade till jag blev alldeles förskräckt det var samma dröm som jag hade men tvärt om.
Min ängel började gråta, hennes sorg skar i mitt hjärta. Jag älskar henne och önskar, hoppas att hon aldrig ska vara ledsen.
Jag höll om henne när hon grät i min famn, jag tröstade henne.
Jag ville bara säga till henne om hur mycket jag älskar henne men hur ska jag säga det.
Hon låg hos mig en stund tills hon somnade i min famn medans hennes tårar rann ner från hennes kind.
Jag bar henne tillbaka till hennes bädd, jag var räd rädd över att förlora henne det dröjde inte länge fören hon dör, det vet jag hon blir alt bara svagare och svagare för var dag som går.
Blekare och blekare snart är hon lika vit som en vinter.
Jag led tillsammans med henne varje dag vi har ont båda två men vi gör det tillsammans och det är det som räknas för jag älskar henne.



Jag skulle ge mitt liv för henne men hur skulle jag kunna göra det, hon skulle få min själ.

Naten gick och jag låg i min bädd och jag frös jag var iskall, jag vill inte att min ängel som räddade mig ur döden ska få möta den mörka avgrunden.
- Jag vill ta hennes plats, hon får min själ jag kan möta mörkret nu, bara för min ängels skull, sa jag tyst för mig själv. Jag vände mig om där jag låg i min dödsbädd och tittade på min ängel hon var så vacker att jag trodde att jag skulle sluta andas.
Jag låg och tittade på henne jag vill att hon ska få alt, Hon har mitt hjärta min själ jag tål inte se henne lida.
Jag låg hela natten och bara tittade på henne jag försökte sova men då kom drömmen tillbaka igen och jag vaknade svettig.
Det var någonting som inte stod rät till när jag vaknade jag var tröt ovanligt tröt och det kändes som om någonting saknades som om något hade tagit något ifrån mig, min själ eller mitt hjärta eller mitt blod. Jag var blek och iskall.
Jag vände mig om och tittade mig omkring över vad som inte stod rätt till. Då såg jag det
Mitt drop hade färjats röt, mitt blod hade blandats sig med droppet en smärta hög till i mig och jag kände hur mitt hjärta slog hårdare och hårdare.
Alt började svartna framför mina ögon och jag kände hur jag drogs mot mörkret.
Alt blev mörkt och jag hörde hur en röst ropade på mig jag följde rusten till en ängel.
Ängeln såg på mig och sträckte ut sin hand mot mig, jag lyfte långsamt min hand och skulle just ta i hennes hand när hennes ögon färjades svarta och hennes vita vingar blev svarta och en svart spetsig avans växtes ut ifrån henne. Hennes vita vackra klänning blev en sliten svart klänning.
Jag ryggade undan i sista stund och ängeln skrek ett öron bedövande vrål innan den slog med sina svarta vingar och försvann i mörkret.
Jag var ensam i mörkret med en svart ängel i mörkret jag började springa och vart jag än sprang hörde jag den svarta ängelns skrik. Plötsligt sprang jag in i något och jag slogs till market och av ett ryck vaknade jag över att jag låg på ett operations bord.
Mamma och pappa var där jag pustade ut och en läkare trök ner mig mot bordet.
Pappa lyfte mig till min bädd där jag hade fåt nya säng lakan eftersom att dom andra var ner blodad av mitt blod.
Han la mig i min bädd och bäddade ner mig och viskade i mitt öra.
– sov nu min pojke, sa han sen gick han mot dörren där han senare försvann.
Jag la mig om för att sov när jag hörde ängelns skrik framför mig och hur den/ det försökte lur mig att stanna i mörkret.
Jag slog upp mina ögon och stirrade rakt fram jag såg döden i ögonen och lyckades undkomma denna gång men den kommer att ta mig för eller senare.
- Den åldras aldrig och den blir inte yngre heller den stannar i sin skapliga form tills alla den har slukat och den själv får liv, det var min älskade ängel som sa det.
Jag vände mig om och tittade på henne hennes tårar rann igen ner för hennes kinder.
- jag visste att du höll på att dö Nikolas, jag såg alt framför mig., jag har varit blind länge men jag mins fortfarande hur alt ser ut, alt är svart för mig och det blir inte värre om jag dör alt är lika svart ändå, en blind ängel Nikolas det är vad jag är, en blind ängel. Hon la sig om och somnade sakta hon tog små sakta tunna andetag innan hon somnade.
- god natt min ängel, min blinda ängel sa jag och la mig om för att sova.
Den natten sov vi i varsin säng för at vi båda var utmattade.
Min ängel fick skrik utbrott på nätterna hon drömde om hennes död, som person var min ängel sorgsen av sig det ser man på hennes handleder.
Hennes svarta hår färjade hon svart när hon fick veta om hennes död och att hennes kropp sakta bryts ner och att till sist ska hon dö.
Hon försökte ta sitt liv tre gånger innan hon blev för svag för att orka göra någonting.
Hennes öde var bestämt och det lyder hon, hon är snäll och omtänksam och jag förstår inte varför mörkret vill ha en sådan vänlig själ det vill sluka min ängel och göra henne till en del av sin ungdom,
Dom få dagar min ängel känner sig bättre skriver hon dikter och poesi. Hon visade dom för mig en natt när vi satt tillsammans.





Ser du inte mina tårar som rinner ner från mina bleka kinder.
Jag känner min smärta djupt inom mig, det gör ont..
Alt är mörkt jag lever i ett mörker som jag inte kan andas i. Jag är kall har aldrig älskat någon för.
Alla tårar som har runnit ner från mina kinder är intet..
Jag är inte sorgsen så trösta mig inte du vet att jag ljuger.
Jag lever i skuggorna djupt inne i mörkret där jag inte kan breda ut mina svarta vingar..
Och låta alla andra ta en del av min sorg, jag har levt i min sorg så länge att jag inte vill lämna den..
Jag är svag och vet att jag kommer att dö..
En efter en slukar mörkret, nu finns bara jag kvar gömd i mörkret där jag inte kan breda ut mina svarta änglavingar.


Jag Är En Sorgsen Ängel


























Dagarna gick och alt blev lugnt och stilla allt var samma sak, dom vita väggarna blev bara vitare och det mörka blev mörkare och sorgen kom svepande över oss.
Folk skrek på nätterna och det var svår att sova jag låg vaken som vanlig och det var natt jag låg vaken och dagdrömde om att jag var utomhus i en storm.
Det gjorde så ont jag försökte tänka på annat men det går inte, inte när man vet at man ska dö.
För var dag dras jag ytligare in en bit i mörkret.
Varje dag är den samma, dag för dag känner man samma smärta och alt ser lika dant ut och det känns som en evighet.
Man vill dö lämna alt och bara sova, dö och lämna detta ställe.
Jag känner igenting men jag vet att jag älskar min ängel hon som ligger bredvid mig och villar. I väntan på döden älskar jag henne och vi tröstar varandra.
Dagen närmade sig sitt slut och det började att regna igen.
Jag satt och läste en bok om ett försök att fördriva tiden till mitt slut.
Av ett skrik som skars igenom mitt hjärta vaknade min ängel, hon vände sig om mot mitt håll och började snyfta hon gungade fram och tillbaka, samtidigt hon sa jag vill inte jag vill inte.
- Hur är det min ängel, frågade jag och vände mig om mot henne, hon rök till när hon hörde min röst.
- Jag hade den där drömmen igen Nikolas, att du håller om mig när jag tar mina sista andetag och jag vill inte att det ska hända., jag är rädd Nikolas jag vill inte dö, gud måste hatta mig. Vad har jag gjort som förtjänar detta, säg mig det Nikolas säg mig det. Hon vände sig om för att dölja att hon var ledsen.
- jag vet inte min ängel det är väl vår tid antagligen men vi dör i alla fal tillsammans, och inte ensamma.
- Ja Nikolas jag dör med dig. Hon tittade ner, Nikolas jag känner mig så konstig får jag vara med dig i natt bara för inatt sa hon.
- det är klart du får jag älskar ju dig sa jag.
Jag gick bort till hennes säng och lyfte upp henne i min famn och bar bort henne till min bädd.
Hon väger ingenting.
Jag la henne ner i min säng och bäddade ner henne, jag la mig försiktigt bredvid henne.
Det regnade ute, där låg vi och lyssnade till regnet som föl ner.
Min ängel andades svagt och jag kysste hennes panna och höll om henne som om hon var min egen.
Men så lyfte min ängel på huvudet och kysste mig på mina läppar och jag kysste tillbaka
- Nikolas jag älskar dig, Sa hon och la sakta ner huvudet mot mig och så slutade hon att andas.
Jag blev förtvivlad, jag lyfte på henne och skrek till henne.
- ängel andas, snälla andas jag ber dig snälla, jag brast ut i gråt, inget svar fick jag
jag kände hur hennes själ hade lämnat hennes kalla kropp.
Jag låg och höll om henne i min famn, jag bad till gud att snälla skona henne. Att han skulle ta mig i stället.
Hennes kinder var kalla och jag ville vara med henne för alltid.
Jag kysste hennes kalla läppar och smekte hennes kalla kinder och sa till henne hur mycket jag älskade henne. Men jag viste att hon inte kunde höra mig att hon var borta, borta för alltid och att hon aldrig kommer att komma tillbaka till mig.
Hon har lämnat mig hon var räd, räd att möta mörkret ensam, det var meningen att vi skulle dö tillsammans och inte ensamma. Jag lyfte upp henne i min famn hennes livlösa kropp fans i min famn. Jag bar tillbaka henne till hennes bädd och mina tårar rann ner från mina kinder. Lever inte hon ska jag inte heller leva. Hon ska inte behöva vara ensam i mörkret.
Jag la hennes livlösa kropp i hennes bädd, jag bäddade ner henne och kysste hennes kalla läppar ömt farväl.
Jag smekte hennes kalla vita kinder och kysste dom med mina tårar som rann ner från mina kinder och träffade hennes.
Jag började resa på mig och gå bort mot dörren jag vände mig om och tittade på henne där låg hon tjejen jag älskar död, jag vill inte leva längre om inte hon gör det.
Jag gick ut genom dörren det svartnad framför mina ögon samtidigt mina tårar rann ner från mina kinder.
Jag gick till hissen när jag hörde några röster ropa efter mig, dom försöker stoppa mig.
Jag gick långsamt in i hissen och trök på den högsta våningen dom som försökte stoppa mig, sprang efter mig. Hiss dörrarna slog igen framför dom innan dom han att stoppa hissen.
I hissen på väg upp tänkte jag bara på min ängels bleka ansikte, hon har slitits ifrån mig.
Jag var nu på högsta våningen och hiss dörren slog upp jag klev ur och gick ut på taket. Det hade slutat att regna och tjärnorna lyste klart över hela himlen och det var inte ett ända moln i närheten, månen var halv och lyste klart, en svag vind blåste och jag andades in den friska luften.
Jag hörde personer skrika i trapporna.
- Nikolas, skrek rösterna
Jag svarade inte det ända jag tänkte på är att få vara med det tjej jag älskar mer än över mitt liv. Min ängel
Jag gick mot kanten och en stark vind blåste upp så att jag nästan föll.
Jag andades tungt och blundade jag ställde mig baklänges mot kanten, Jag slöt mina ögon.
Rösterna hade nu hunnit upp och gick långsamt i mot mig..
Dom närmade sig och bad mig om att jag inte skulle göra det.
Jag såg min ängel le mot mig och hålla sin famn öppen och jag lutade mig sakta bakåt och en tår rann ner från min kind.


Jag Föll ......