när jag var yngre, kanske tretton år gammal, köpte jag en mus i en djuraffär. det var en stor tjock vit mus med små röda ögon. kanske kallade jag honom för snö eller något liknande, efter musen i filmen "ön i fågelgatan". han bodde i en fyrkantig plastbur där han hade ett litet hus och några mat- och vattenskålar. jag försökte lära honom konster, som att gå på lina eller sita på axeln, men han lärde sig inte.

efter nån vecka med musen köpte jag två till. dessa var mindre, men vita och med röda ögon. de bodde i buren med honom och jag försökte inte längre lära dem konster.

i djuraffären hade jag fått höra att alla de tre mössen jag hade var hanar, men efter ytterligare några veckor var de dubbelt så många, och ett tag senare hade de dubblerats igen. plastburen började bli trång och snart var de uppe i tjugo stycken och kröp över och under varandra på det lilla utrymme som fanns.

en morgon låg det ett skelett i matskålen. ett komplett litet musskelett, helt rent från kött och slamsor. som tiden gick upptäckte jag fler av dessa kannibalistiska tendenser hos mössen. flera av dem saknade kroppsdelar - ben, svansar eller öron. jag slutade mata dem för att se vart detta kunde leda. de åt på varandra för fullt nu, attackerade varandra och slogs i den lilla, lilla buren.

när det inte fanns en enda frisk och knappt nån levande mus kvar i buren splade jag ner skiten i toaletten. experimentet var över.