Där satt hon i hallen med gråten i halsen och hon var så lycklig som man nu kan vara när man är olyckligt kär
Ja, hon satt där i hallen med ryggen mot väggen, gjorde inte en fluga förnär
Det kom inga tårar, de grodde där inne för hon var så olycklig här
Hon satt där på golvet med ryggen mot väggen, såg ut genom fönstret men det fanns ingnting där
Hon var så lycklig som hon kunde vara med hjärtat som trasat isär
Så blå, så blå ,så svart, så svart
Han viskade sakta \"förlåt\"
I hennes hjärta fanns ingenting annat än gråt
Hon satt där på golvet med ryggen mot väggen och dimma i blick, gråten var allt som han fick
Hennes kjol satt på sed, hon vände och vred
Hon var så lycklig som hon kunde vara med hjärtat som värkte och sved