i måndags reste jag i fyra timmar
för att träffa en pojke i två
de två timmarna var värda mer än guld

och innan vi skulle säga
hejdå på stationen i
staden där han bor
sa konduktören

- ni måste hinna andas!

vi sa, men det gör vi, det är
ingen fara.
och vi andades kanske
genom varandra
och kanske genom
någon slags kärlek
vi andades
kärlek

- är ni säkra på att ni hinner andas?
- ja..

och det var så svårt att lämna dig
det var så svårt att lämna dig

du sa
- ursäkta, konduktören men är det
bråttom?
- mja, ni får kanske ta och slita er nu


och det var så svårt
älskling
det var så svårt att lämna dig


och nu är det ingenting
som känns längre
det är ingen känsla
jag är tömd på allt
jag någonsin känt och
är alldeles stum och
har inga ord att säga
inga känslor att uttrycka

och du
har rätt

jag borde lämna dig

men jag kan






inte det.