"Ett äpple om dagen håller doktorn borta" förkunnade närbutikskassörskan,
och som sjuttonårig gymnasist, fattig på ordstäv och hävdvunnen klokskap,
köpte jag och svalde.
Även min sanning blev det, att solmogen fruktsaft var en kur,
tills åren och glömskan, och icke minst lättjan,
började nära min tillvaro med en ny föda.

De färska vegetabiliernas evangelium kom nu i skuggan av snabbmatens förföriska lockelser; frityrens frestelser i all dess lättillgänglighet.
Jag blundade och tuggade, ömsom i njutning, ömsom av rutin.
Junkfood blev mitt opium, min mättande drog.

Men minnet återvände med sitt menande pekfinger, då magsyran fått bägaren att rinna över och kroppen slagit bakut.
Som ett ömkligt vrak, löskokt i både hjärna och tarmar, vände jag nu blicken åter emot balsam, vitaminer och vinäger; emot den hylla som präglas av sydländska lundars frukt och olja.
Fyll glaset, tio delar vatten till äpplets gula essens,
se hur tusentalet mikroskopiska bubblor sprakar, känn den fräna bismaken
före den friska eftersmaken,
Känn ordningen återställas i de gastriska regionerna och magens stormar stillna.

Är jag åter hemma? Säkert kan ingen veta, men de välmenande talesättens frukter har skördats på nytt, då säden tidigt var fallen i bördig jord