1.

Jaha, så sitter jag här igen efter lång tid av ointresse för både dator och internet. Gud så trött jag är, ska jag lägga mig istället? Nä, jag behöver skriva av mig, tala om hur jag mår. Även om det så är för bara en dator.
Jag förstår inte, hur kommer det sig att vissa kan leva och må så bra. Träffa den rätta mannen för dem, som får dem att må bra, som ser dem och visar alla runtomkring hur stolta de är över sin fru, flickvän, tjej, sambo? medan andra är arbetslösa, kämpar med ansvar åt alla håll och kanter, är själv i tvåmanskap, är ensam som singel, sliter med ekonomin, får se på medan barnen mår allt sämre så de tillslut börjar skada sig själva. Inget du gör hjälper, trots att du slagit knut på dig själv flera gånger om för att lyckas, ändå går stegen bakåt istället för framåt. Misslyckad? Ja det är så jag känner mig.

Första gången jag pratade med psykolog bodde jag i Bollnäs, det var jätte jobbigt att höra att jag först skulle gå till hälsocentralen och prata med en läkare. Hur skulle hon kunna bedöma hur jag kände på insidan, hur skulle en vilt främmande människa kunna SE mig. Genom att ha vuxit upp i en dysfunktionell familj, där pappa drack väldigt mycket alkohol, så har jag lärt mig dölja mina känslor och mig själv på ett mycket skickligt vis. Tyvärr har jag också lärt mig att aldrig sätta mig själv främst utan alla andra. Jag har lärt mig att vara väldigt anpassnigsbar och lyhörd eftersom vi hemma alltid fick läsa av hur dagen kunde komma att bli genom att känna på stämningen i luften, i röster, på kroppar. Det sägs att barn ska växa upp med speglar dvs. goda förebilder som speglar sådant de kan lära sig av och använda sig av som riktlinjer under sin uppväxt och eget personligt växande till att slutligen bli den individ de är ämnade att bli. Många av mina speglar var spruckna, jag fick inte lära mig så mycket av de saker jag borde ha fått.
Istället har jag fått lära mig som vuxen, både på gott och ont. Många gånger på ont skulle jag vilja säga. Eller?

Efter att ha gjort ett tappert försökt genom att gå till hälsocentralen så kom jag ändå vidare till kurator, en äldre dam, jag tyckte inte om henne. Hon var ingen hjälp, satt mest och tittade på klockan, tyst. Eftersom hon inte sa något berättade jag lite om min bakgrund, men ovan som jag var så hade jag tillslut inget att säga. Hon satt fortfarande bara tyst. \"Ska du inte fråga något?\" undrade jag fundersamt. \"Tycker du det är jobbigt när det är tyst?\" frågade hon istället för att svara på min fråga. Jag sa inget, men jag tänkte, jag har inte betalat för tystnad.
Jag gick bara två gånger till henne, samma sak båda gångerna. Sista gången så tittade hon ändå mer på klockan, något jag upplevde som myckst störande och respektlöst mot mig som patient. Jag ringde och sa att jag inte ville träffa henner mer efter det. Sedan blev det ingen mer hjälp för mig den gången. Det var en dålig erfarenhet för mig och tråkig upplevelse, jag trodde jag skulle få hjälp, istället så kände jag att inte ens där fanns hjälp att få, ingen brydde sig. Allt handlade bara om tid och sin egen lön.

Det där var nio år sedan, idag är jag 33 år och min deprission har djupnat med åren känner jag. Jag gråter väldigt mycket om dagarna, det bara kommer för ingenting ibland och för vanliga vardagssaker ibland. Allt känns jobbigt, tungt och hopplöst. Att jag som ensam slitit och jobbat för harmoni, visat mig villig till att vilja ha det bättre, sökt jobb som en galning trots att jag inte har körkort eller utbildning eftersom arbetsförmedlingen och facket kräver det. Varit så positiv att jag bajsat ljusklot istället för avföring när jag gått på toaletten. Tagit hand om barnen, två först fram till 2005 och därefter tre. Hushåll, konflikter..åh dessa konflikter. Jag blir så trött bara jag tänker på det ordet, konflikt. Min kropp är tömd, finns inget kvar i den. Jag är ett skal som går omkring, ler till andra lite slött fast jag gråter på insidan, se mig! Mitt sociala nätverk är obefintligt litet, jag lever i en enda roll och det är som mamma. Har alltid varit mamma, både till barn och män. Jag vill känna mig som kvinna, älskarinna, fru, älskad, vännen, kollegan, äventyraren, den intressanta. Istället är jag mamman, den trötta, den isolerade, den fattiga, den depprimerade, den värdelösa, den misslyckade.

2.

Barnen bråkar väldigt mycket nu. Det har de i och för sig alltid gjort, men det har blivit värre. De säger hemska saker till varandra, till mig. Saker som kan stå dem dyrt om jag dog, eller? skulle de ens sakna mig? De märker inte när jag pratar med dem, ber dem ta bort efter sig på bordet framför teven. Märker de om jag bara gick upp i rök och försvann ut genom draget ovanför spisen? Vad skulle de sakna? någon som väckte dem på mornarna, tvättade deras kläder, fixade mat åt dem, någon som alltid tjatade på dem, irriterade dem med sin blotta uppenbarelse bara för att jag inte hittade den där saken du själv lagt bort och vill ha mig till att hjälpa dig leta? eller skulle de komma ihåg hon som lyssnade, försökte förklara det de inte förstod själva, som gick på bio för att hon ville göra er glad trots att plånboken inte tillät, som försökte så gott hon kunde med små medel att göra saker med er, trots att ni klagade som om ni vore bortskämda och alltid fick som ni ville? Jag har varit hon som stått ut med massor, men är idag hon som inte orkar med sig själv. En ensamstående mor, med tre barn varav två mår mycket dåligt, som fått börja ta hjälp av socialtjänsten för att prata om situationen hemma, som har obefintlig ekonomi, som inte haft en anställning längre än 6 månader under 33 år, som aldrig fått känna sig älskad av sin partner på ett respektabelt sätt, som aldrig fått känna emotionellt stöd, jag vill ha det men vad är det? hon som blivit överkörd och ifrågasatt så många gånger att jag tappat bort mig själv, som fått höra att den glädje jag hade och min positiva inställning till livet var något dåligt och borde kvävas lite, som fått höra att jag inte var värd att få utan där han hade rätt att bara ta eftersom han bara fick ge i tidigare förhållande, jag är hon som alltid fått vara någon, hon som är mellanfarten du torkar av fötterna på innan du går vidare med blanka skor och finner en annan med blanka skor, så har mitt liv sett ut. Jag blev nästan våldtagen, men min mor tröstade honom med att det skulle bli bra att han inte skulle oroa sig, jag då? är jag så lite värd att man får göra som man vill med mig där mina föräldrar sedan lämnar mig, trasig.

Ensam, själv har jag försökt intala mig att jag är värd något men det hjälper inte längre, jag är överbevisad av andra att så inte är fallet. Så mycket smärta, kris på kris läggs på hög. Jag trycker ner det som vanligt i mig själv, hårt packat ligger det där och stinker med mina leenden som lock, allting är ju bra. Eller?
Förr hade jag drömmar, hopp. Jag skulle gå utbildnig, bli socionom, kurator, få ett jobb, en lön. En lön som jag jobbat ihop själv, genom att hjälpa andra. En dröm jag haft i många år, där folk sagt mig, \"det vänder snart\", \"det måste bli bra, vänta ska du se\". Jag har hört det i 12 år, jag har försökt i 12 år och hur långt har jag kommit? jo jag sitter djupt deprimerad, på socialtjänsten med mina barn som också mår dåligt, pga relationer med män som inte varit bra vare sig för mig eller barnen. Gräl de sett och hört, deras egen far som jag fått tjata på för att han ska visa engagemang men som gärna skyller allt på mig när han kan.

Ord, jag avskyr ord, jag har lyssnat till så många ord som aldrig varit annat än ord så det står mig upp i halsen. Ord kan bryta ner betydligt mycket i en människa bara genom att visa sig vara tomma. Onda ord bryter också ner, men de tomma bryter ner mest.
Idag känner jag ingen glädje, skrattar väldigt lite eller aldrig, ler knappt, tycker det är jobbigt att laga mat och äter istället frukost flera gånger om, eller mat som bara är att värma, om jag äter alls. Ingen aptit, trött, tung, vill sova men har problem med det. Dåligt samvete, känner skuld, barnen behöver mig, så mycket krav, så många måsten, hur ska jag orka? jag då? vad ska jag göra för att kunna må bättre så jag kan hjälpa mina barn? Att vara ensam med så tunga saker och ständiga konflikter har gjort mig apatisk, likgiltig. Sex, usch! träffa en man, usch! män går inte att lite på och jag träffar bara egoister som funkar praktiskt men finns bara där för sig själv emotionellt. Vara social, med vem? känner fem personer varav jag umgås med en mest och en annan sällan och en tredje ändå mer sällan. \"Du måste hitta något du tycker om att göra och se till att du får några timmar för dig själv, i alla fall en gång i veckan så du hämtar lite energi\", säger kvinnan på samtalsakuten. Kruxet är att jag vet inte vad jag tycker om att göra, jag gör aldrig något, har inte råd och är alltid mamma. Känner ingen glädje längre eller längtan till att göra något längre heller. Det gjorde jag förr, men det gick över. Allt känns bara blankt, alla dagar är likadana, inget nytt. Ser på min minsta, känner tårarna i ögonen och skuld över att inte kunna visa honom vem hans mamma egentligen är. Vart är hon som skrattade så mycket till allt, som skämtade, busade, hade hopp och drömmar? vem är denna gråa, slemmiga, gråtmilda häxa som sitter här nu? bort från mig, ut ur mig, låt mig vara. Inget händer, samma tråkiga person sitter kvar, med sitt tomma skal och döda ögon. Vart tog livet vägen? vem är hon som sitter där och stirrar tillbaka på mig?