Phenix,
den skönsjungande
den berömde.
Hemlös stannar han kvar
i den kalla vinden.
Sitter på en gren
i det höga vida trädet.
Mången fåglar vilar i trädet,
med sina tankar är han ensam.

Han samlar sorgsna ensamma
röster.
drar dem till sitt väsen,
likt mörka moln över berg
bygger han en tyst mur omkring
sitt hjärta.
I skymningstid lyser solens gyllene
strålar på havets vågor
som
försvinner vid horisonten.

En schakal ylar hjärtskärande
En bonde tänder elden i sin stuga

Lågornas reflexer färgar ögon röda
i fjärran vandrar människor

Fågeln med den unika rösten
gömmer sig i trädet.

Plöstsligt lämnar han grenen
flyger genom ljus och mörker
genom sin egen grå gryning.
Ser framför sig eldens flammor
där livets spegel kan anas.

Någonstans,
i en värld utan växlighet och liv
i ett landskap med sprickor i marken
uttorkat
av den heta solens värk
flyger fåglen irrande omkring.

En plats med omnejd utan fägring
Fåglars önskningar är här som rök!
Sotsvart som kol.
Deras hopp är den skörd som brinner
i eldens lågor
Livet är meningslöst i sitt grå töken
de bara äter och sover.

Den skönsjungande fågeln,
blickar in i den våldsamma elden,
helvetet kommer närmare.
Fågeln blinkar och blinkar
Flaxar hjälplöst med vingarna
Skriker ilskärande,
ingen annan fågel förstår.

I djupet av sina sorgsna känslor
blir han exalterad av sitt hjärtas sorg
ramlar ner i eldens heta djup.

Vinden är våldsam
Fågeln brinner
Kroppen förintas

Ur askans rena varma sköte
kläcks äggen
nytt liv spirar ur den grå askan.