Vad är varje resas vedermödor mot den lättnad
som en framkomsts underbarhet är?
Man kommer fram till paradiset efter genomvandringen av helvetet
hur ljuvligt detta än har varit och hur enkelt slutmålet än är.
Man reser genom himmelska gudomliga och jungfruliga drömlandskap
vars skönhet ändå aldrig kan nå upp till framkomstögonblickets sällhet.
Allting löser sig, man blir befriad, man blir frälst och kommer hem,
ingenting kan vara ljuvligare, ingen resa finare än det.
Och det är kanske meningen just med att resa: att få komma hem.
Den ljuvligaste resan då är att få ha ett antal hem på vägen att besöka,
att få komma hem till, gamla vänner att få komma fram till,
finna oförändrade och friska, gamla ljuva minnet att återuppleva,
genom oförgängliga miljöers trollkrafts oemotståndliga charm.
Att resa bort för att få komma hem så långt bort hemifrån som möjligt –
att få vara hemma borta och ändå där även ha ett hem att komma hem till –
sådan resa är det alltid värt att komma hem till.