Dagen släkte bryskt sitt ljus över landskapen, medan vinden slet tag i allt och alla med kyla och kraft. Löven darrade på träden som våldsamt slets upp ur jorden, de visste att tiden var inne. Havet höjdes och sänktes i piskande vågor. Djuren sökte skydd bland snår och sten. Allt mänskligheten byggt upp slogs sönder och lades i ruiner. En hinna av blod lades över moderjord där människan gririgt grävt som hon velat, utan hänsyn. Molnen tornade upp sig i horisonten, marken skälvde medan kyrkklockan klämtade svagt. Så tystnade allt och en omänsklig stillhet lade sig över världen. Domedagen var här.

Från att ha stått i apatisk väntan, tysta och frågande, sprang nu alla runt i panik på gator och torg. Barn skrek av rädsla och försökte förtvivlat hinna med i sina föräldrars språngsteg. En ton, dov och tung röt över himlen som färgades svart av asätande fåglar, samtidigt som markens slets upp som en antilopkropp under tigerns vassa klor. Många flydde för sina liv, medan andra föll på knä för att be en sista bön. En bön om förlåtelse, en bön om förståelse, en bön som skulle rädda deras arma liv från detta helvete. Ett sista hopp.
\"Rädda mig. MIG åtminstånde!\" ropade de med armarna sträckta mot himlen med ögonen uppspärrade av skräck, de hade inte förstått. Även nu slapp egoismen ur dem som en slemmig sörja, där stanken uppfattades av avgrundens dödsfåglar. De dök, och med sina giftigt vassa klor greppade de tag i den egoiststinkande kroppen för att flyga högt över marken och släppa ner dem i den lavasprutande markrevan. En efter en släpptes de ner där, skrikande, flaxande med armar och ben för att sedan upphöra i ett litet fräsande ljud.

Ingen vet hur länge det höll på, men tillslut hade de höga vrålen tystnat. De snabba rörelserna hade stannat. Det ljud som återstod var ljusare, gällare, snörvlande. Någon ropade på mamma, en annan på pappa. Men ingen kunde komma till undsättning. En enorm grupp barn stod ensamma vid kanten till markrevan och såg sig skrämda omkring. Rädda för fåglarnas klor, för den rytande himlen och den sprutande lavan. Smutsiga, svettiga och trasiga stod de där och väntade, tätt ihoppackade med armarna om varandra. Donet avtog och klingade sakta av, revan drogs ihop som en dragkedja och fåglarna upplöstes i intet. Ett ljus, bländande vitt övertog himlen. Ett hål sprack upp och ur dess mitt sänktes ett starkare ljus ner mot jorden.
Barnen stirrade rädda på den nedstigande varelsen, medan axlarna skakade i förtvivlade snyftningar.
Den var stor, enorm och ljuset så starkt att det var svårt att se på det. Det skiftade färg och böljade ut omkring dem, så som tyg följer med i vattnets mjuka rörelser. Ljuset omfamnade dem alla och en pirrande värme sökte sig in i deras hjärtan. Under deras sargade fötter och trasiga skor, skjöt den torra jorden skott och grönt gräs bredde ut sig där de stod. Blommorna letade sig fram under myllan och slog välkomnande ut sina kronblad för att sprida sin söta doft.
Barnen förstod, de var de utvalda.
Värmen i deras bröst gav dem mod. Tårarna på deras kinder förvandlades till små droppar av skimrande kristall, droppar som innehöll kärlek till alla och en var för evig tid. På kedjor av gnistrande silver, placerades dropparna kring deras smala halsar och slog sig väl tillrätta mot deras bröst, de var inte ensamma. De fattade varandras händer och nickade i samförstånd.

Där! I det ögonblicket, suddades alla olikheter ut, alla var lika inför varandra. En ny framtid gick jorden till mötes och när ljusetsängel åter steg mot himlen, kysste solen dagen till liv.