Vi stod där på bron och tittade ner på vattnet som virvlade runt
Jag hör hur orkestern på vårat cafe spelar Piaf
och minns hur du gav blommor till sångarn på Cafet
Han kom av sig totalt i sången han blev så paff

Naiva och unga vi trodde att världen bara var till för oss två
Vi flydde från tiden och du ville köpa en glass
Och när vi sen plankade in på Lovren sent en kväll
kom polisen och tog oss sen tog de våra pass

På flykt
Vi var fattiga barn i paris
På flykt
Ingen framtid för oss i paris
Vår dröm
Under broarna i paris
Vår dröm
Om kärlek i paris

Vi satt ner i parken med ost och bröd och en flaska absint
men aldrig hade en kvinna sett på mig så
och livet kysste oss båda med läppar av grönaste sprit
För mig var det som om tiden stannat just då

Sen vandrade vi mot rummet vi hyrt med fönster mot cafet
och möttes av blåljus som hämtade en gammal man
En man som i sin ungdom en gång fick en kyss av piaff
Den blomma du gett höll han ännu i sin hand

ref

Kanske var hans spruckna sång det limmet som höll oss ihop
den dagen när sommarn kom in i paris och hösten i mig