till sist slog gullregn ut
blåste ut sina gula blommor
som vore de serpentiner
medan jag ovetande blåste egna
och lade på borden
bland plockade prästkragar
och dansande strålar
för att fira att dagen var min

sedan kom lyckönskningarna
och trots att dessa var många
helt bestämt tio tusen
så var mina tack stela
framförallt till honom
och hjälplöst såg jag
hur deras glädje byttes ut
mot besvikelse
och jag kände skammens barn
tugga mitt hjärta

när firandet äntligen var över
så upptäckte jag
att gullregn slagit ut
det var på min årsdag arton
och jag kom att sitta helt allena
ändock försöka dölja
det vackra som börjat rinna
och förbanna kindens rodnad
ty skam är tung att bära

nog bär jag andra bördor
och nog är jag stark
se, skam är icke först
dock vore skammen icke heller näst
om jag valt mina bördor
på annat vis

att bära ogillandet
är icke lika tungt hatet
och jag har kunnat se
mellan dess fingrar
för det betyder mycket för mor
hon tycker ju om honom
även om jag tycker illa
desto värre vet jag icke
hur man tackar för priset
man icke vet om man vill ha