Mitt i krisernas anstormningar
trampar man vatten i hotenas malstömmars ekorrhjul
och ser fram mot årsmötets Harmageddon som en giljotin
med sin tvättade hals.
Ej är det mycket att hoppas på
men mycket att stålsätta sig mot,
både järnbörd och jännätter, stålbad och durkslag.
I bästa fall klarar man av att uthärda det värsta
så att man överlever tills vidare i ännu en frist,
ännu en framflyttning av schavottbesöket,
det slutliga avträdets snöpliga snörpning,
det äntliga avskedets lättnad,
när man kommer ut och blir fri
och man prisar sig salig för att ha kommit undan.