Fri som vinden flög jag över havet
vilsen i världen, men ej i mig själv

utan hopp, trött och sliten
vila var allt jag kunde tänka på

Du, en hamn jag dockat förut
lockade in mig i din famn igen

Du sade dig gjort förbättringar sedan sist
och jag min dåre gick på det ja visst.

Så fort jag var knuten intill din brygga
bubblade gamalt slam upp från havets djup

Jag bad dig ej gräva i det som lämnats bakom
men giftet i din kropp sjöng ihop med din fantasi

Därefter sa du det skulle bli bättre och du lovade sluta
jag har försökt tro på det och rest mig mödosamt

Små skurar av klagomål över mig som person
avlöste det hela istället och kvävde mig långsamt

Nu börjar vinden åter locka mig att följa på dess rygg
om jag den följer, flyger jag aldrig tillbaka mer..