Och du hade hoppet
som ingen längre har,
för allt vi ser är prinsessor
som dödas av drakar.

Men du såg så mycket mer,
du såg själarna och du hoppades
på dem, inte på dig själv,
inte på din egna lycka, utan deras.

För du trodde att du hade
så gröna fingrar så du kunde
göra en vissen ros levande,
och därför stod du år ut och år
in i trädgårdslandet, du vattnade
och planterade i hoppet om
rosen

lyckades du någonsin eller står du på samma plats än idag?
fastvuxen i det hårda betong golvet i växthuset
för vissna rosor kastar man bort, men du lärde dig att hoppas