Jag kan inte andas.
Det är stopp någonstans mellan
lungorna och strupen
som om någon krossade den
eller
\"jag gick in i en dörr\"

Och ångesten ligger inte
bara bakom bröstkorgen nu
för nu slingrar den sig mellan
revbenen och armarna känns
som bly när jag försöker
skriva ner det jag känner

Min hjärna skriker efter
dig, och mosar mig med alla
sina frågor,
jag kan inte ge den svar älskade
det kan bara du

och allvarligt talat,
så bryr jag mig inte om svaren nu
för får jag bara höra att du är okej
så skiter jag verkligen i resten.

Vi måste ju hålla ihop
sa jag
och så var du plötsligt borta.

Jag kommer aldrig lämna dig igen
viskade du
och nu har det gått 64 timmar.