En dag när du minst av allt är redo
kommer någon för att knacka på din dörr,
en okänd som ej kan identifieras,
varför du kan undra vem det är,
en undran som består och håller på
tills du förstår dess mörka hemlighet.
Därefter kommer han tillbaka ständigt
som en alltmer vanlig men objuden gäst
direkt från mörkrets djupaste makabraste domäner
för att undervisa dig och initiera dig i svarta hål,
den andra sidan av vår existens
som ingen önskar höra talas om
då den ej alls är socialt betingad.
Men den existerar, och när du en gång har upptäckt den
så blir du även där en ständig gäst,
liksom den främlingen som knackar på din dörr
allt oftare och mera oförtrutet insisterande
för att dra ner dig i förtvivlans avgrundsdepressioner,
som var gång skall lämna dig som en alltmer urkramad trasa,
mera utbränd, konsumerad och förkrossad;
men det är en del av livet,
som fortsätter lika väl
som föreställningen som aldrig avbryts
och som ignorerar blankt allt vad som försiggår
där bakom scenen i kulisserna,
som icke angår livets spel framför ridån
fastän det är just det som håller allt i gång.