– Här är det, säger Calvin och slänger ut med armen i en välkomnande gest mot det vackra stenhuset.
– Vilket fantastiskt trevligt hus, utbrister Luther.
– Jo... Det är Charlottes verk alltihop. Det var hon som hittade annonsen. Det var hon som höll i renoveringen. Hon valde alla färger och arrangerade hela trädgården. Hon valde tapeter och färger och kakel och gardiner och möbler.... Och hur hon pyntade och pysslade...
– Du gråter, frågar Luther.
Calvin torkar bort tåren som slunkit fram.
– Jag saknar henne så otroligt, fortsätter han med vek stämma. Hon slösade en sån oändlig kärlek över vår lilla familj och jag missade det nästan helt och hållet.
– Vad hände?
Calvin får samla sig en stund innan han får fram orden.
– En bilolycka. Hon somnade vid ratten.
Luther lägger armen om Calvin.
– Jag var helt upptagen med mitt lilla imperium, kämpar han fram. Hon fick en för tung börda att bära. Både hon och vår tvååriga dotter Anna dog omedelbart.
Han vänder sig mot sin nye vän och lutar pannan mot hans axel och låter gråten komma.
– Mina prinsessor...

De bara står så tills gråten börjar gå över. Luther verkar ha all tid i världen. Han bara håller om Calvin och finns där. Han säger inte ett ord på hela tiden. Det är Calvin som bryter tystnaden.
– Välkommen in så sätter vi på det där kaffet.