Långt ute på den vidsträckta heden gick en vandrare. Han var djupt försjunken i sina egna tankar. Plötsligt fick höra gällt skrik. Det lät som ljudet av en kvinna som blir antastad, inte för att han hört ett sådant ljud någon gång, men det var det han trodde sig höra. Han stannade för att lyssna om han kunde höra det igen. Det gjorde han. Lätt småspringande tog han sig fram i den halvmeter höga ljungen. Efter ungefär en kilometer hördes det igen, fast nu var det bakom honom. Lite lätt förvirrad vände han helt om och började springa. Han ökade takten allt eftersom skriken hördes. Det märktes att han kom närmare för ljudet hördes klarare nu. Han fick av en slump se någonting en bit ut till höger. Det såg ut som en hund fast den var dubbelt så stor och hade en lång mörk päls som glänste i solskenet. Utan att egentligen tänka sig för fäste han blicken i odjurets ögon. Han gick sakta framåt. Det stod blick stilla, iakttagande det som fanns framför den. Ett djupt morrande hördes ur dess strupe. Den ställde sig i språngställning, färdig att attackera men ångrade sig i sista sekund. Odjuret vek undan och lunkade sakta bort. Det stannade en bit bort för att titta på sin nya fiende. Det lyste av ett oändligt hat ur de kolsvarta ögonen. Dan, som vandraren hette stod alldeles stilla. Först när han visste att faran var över vände han sig om för att tills ta en titt på den till synes döda flickan som låg framför honom. Han rullade över henne på rygg för att se om han kunde upptäcka några skador. I en kaskad av tårar kastade hon sig om halsen på Dan som blev både rädd och överraskad. Hon försökte att säga något, men han sade till henne att ta det lugnt, att ta tid på sig. Det tog ett par minuter innan flickan hade lugnat ned sig så pass att hon kunde berätta vad som hänt. Efter att ha lyssnat till berättelsen så lyfte Dan upp henne. Hon började att gråta igen men det kanske är lika bra att hon får gråta färdigt, tänkte Dan medan han bar henne över heden. Han tänkte bära henne till ett hus som han passerat tidigare. Det tog omkring 2 timmar att komma fram till huset som såg ganska risigt ut. Det är antagligen obebott, tänkte Dan. Trots det knackade han på dörren, mest för att han inte ville bli tagen för en tjuv om det nu råkade bo någon där och tur var väl det för dörren öppnades med ett ryck. I öppningen stod den minsta gumma som Dan någonsin sett. Hon hade ett dubbelpipigt hagelgevär riktat mot bröstet på honom. Vad vill ni, skrek hon med sin dova, hesa röst. Vi undrar om vi kan få låna telefonen, svarade Dan vänligt. Här ute finns ingen telefon, ni får gå till värdshuset, det är bara en liten bit bort, snäste gumman bryskt. Men det börjar mörkna, sade Dan. Flickan här behöver lite värme. Kan vi inte få stanna över natten? Ja, kom in då innan ni fryser fast, sade gumman och sänkte bössan. Väl inne i stugan serverade hon ljummen grönsakssoppa och veckogammalt bröd. Dan åt lite soppa men flickan slukade allt hon kom över som om hon inte hade sett mat på flera dagar. Medan Dan berättade vad som hänt för gumman somnade flickan i vad det verkade en välbehövlig vila. Gumman lyssnade på berättelsen utan att så mycket som att blinka. Efteråt satt hon tyst en stund innan hon viskade knappt hörbart. Jag har väntat på detta länge. Varje natt hör man hemska läten ute på heden. Så länge som jag minns så har människor och kreatur försvunnit. Sedan urminnes tider har det berättats historier och sägner som talar om ett stort odjur. Min fars far berättade för min far som berättade för mig och eftersom jag är ensam och utan ättlingar kan jag lika gärna föra traditionen vidare till dig. För ungefär trehundra år sedan levde en gammal man ute på heden. Han var vad som kan kallas en helig man. Denne man levde ensam och hade en väldigt stor kunskap om de växter och örter som hade läkande kraft. Var gång som någon i byn blev sjuk så tog man dem till denne helige man och var gång botade han dem utan att kräva något i gengäld. Han var en högt respekterad man men samtidigt så var byborna lite rädda för honom. Man var då som nu rädd för det man inte kände till. Det som skedde var att några småflickor försvann spårlöst från sina hem för att sedan återfinnas på heden till mördade. I början gick byborna till den helige mannen för att få råd. Men precis som alla andra visste han inte hur det gått till eller vem som gjort det. När den femte flickan försvann fanns det vissa i byn som trodde att det var den gamle mannen som låg bakom dåden. Fulla av rädsla och hat tog de sig ut till honom. Utan att bry sig om hans skrik och bedyrande om sin oskuld band de honom vid en påle. Under pålen tände de sedan ett bål. Den gamle mannens sista ord skall ha varit, \" Jag förbannar er rädsla och okunnighet. Under all framtid kommer jag att vandra hos er i olika skepnader. Det skall inte finnas en enda plats där ni kan gömma er. \". Det som är tråkigt är att det senare visade sig att det var byns smed som hade begått brotten. Så under de senaste trehundra åren så har människorna i byn offrat till honom för att blidka hans vrede. Var femtionde år har de offrat en oskuld. De har drogat henne och släpat ut henne på heden för att dö. Varje gång har de funnit henne brutalt mördad utanför hennes eget hem. Den flickan som du räddade var den senaste i raden av offer. Hon släpades ut för två dagar sedan. När byborna får höra vad som hänt kommer de att leta reda på henne, så att hon kan gå sitt öde till mötes. Dan som var chockad att höra att något sådant skedde i vår tid öppnade munnen och frågade, finns det något ställe där vi kan gömma flickan? Gumman svarade som om hon väntat på frågan, eftersom det bara är vi som vet om det kan hon stanna här ett tag men det dröjer inte länge innan byborna fattar att något är fel. Finns det något sätt att bryta förbannelsen på, frågade Dan? Ja svarade hon, det finns ett sätt. Sägnen säger att om någon utmanar odjuret och dödar det med bara händerna så bryts förbannelsen, men det måste ske när det är fullmåne och klockan måste vara mellan midnatt och ett på natten. Efter att odjuret är dödat skall det begravas bredvid den gamle mannen annars kommer förbannelsen att återupptas. Hur vet man att det fungerar, frågade Dan. Det vet man inte, svarade hon tyst. Men det är det enda sättet som är känt. Genom tiderna är det många som försökt men ingen som kommit tillbaka. Med dessa hemska och ofattbara tankar farande runt i skallen så fick ingen av dem någon djupare sömn. På morgonen dagen efter var stämningen dämpad. Dan och gumman ville inte skrämma upp flickan mera genom att prata om det som hänt. Under hela den dagen gick Dan försjunken i tankar. Han försökte komma på ett sätt att lösa problemet. Inte bara för flickan och den gamla gummans skull utan även för sig själv. Han kunde ju inte gärna vandra ut på heden så länge som odjuret fanns där. Senare på kvällen när flickan somnat satte de sig vid bordet. Om två dagar är det fullmåne, sade gumman mest för att bryta tystnaden. Om vi skall göra någonting måste det ske då, sedan är det försent. Bra, då har jag tid att tänka ut något, svarade Dan. Det var som om gumman läste Dans tankar för hon sade inget mer, bara lutade sig tillbaka, slöt sina ögon och nickade medhållande. Den natten sov Dan inget utan började utarbeta en plan för hur odjuret skulle oskadliggöras. Jag måste försöka att lura in det i en fälla först, tänkte Dan. I en kamp ute på öppna fältet har jag ingen chans. Tiden innan drabbningen ägnade Dan åt att bygga en bur och att förbereda flickan mentalt inför vad som skulle hända. Buren tillverkade han av olika föremål som han hittade i kvinnans skjul, däribland ett par gamla galler som kunde användas som dörrar på buren. Själva stommen bestod av decimetertjocka trästockar. Planen var att flickan skulle agera lockbete och lura in odjuret i buren samtidigt som hon skulle smita ut i andra ändan. Dan skulle sitta på taket och stänga till båda utgångarna när hon var ute. Sedan skulle han döda odjuret genom att köra in pålar genom gallret och spetsa det. Han var inte säker på om konstruktionen skulle hålla men det var det bästa han kunde åstadkomma på så kort tid och med så bristfälliga material. Timman innan de skulle sätta igång förberedde Dan sig med meditation, något som han brukade inför pressade uppdrag. Flickan satt och småpratade med gumman. Hon visade förvånansvärt lite nervositet, trots att hon visste att hennes liv stod på spel. Men hon ansåg att hennes liv inte kunde bli mycket värre och hon kanske har rätt om man antar att hon vetat om redan från födseln att hon skulle offras. Exakt klockan 23.45 lämnade de stugan för att inta sina platser. Dan sittande på buren och flickan sittande inne i den med bara ett galler öppet. Det var en kylig natt, så som det brukade bli på heden i oktober. Himlen var stjärnklar och fullmånen spred ett gyllene skimmer över dem. Man kunde med lätthet se Orion med sin sköld och sitt svärd. Deras kroppar rös mer av spänning än av rädsla och trots att de satt stilla var det ingen av dem som frös. Klockan närmade sig 01.00 och de var nära att ge upp när de hörde ett högt skrämmande vrål någonstans utifrån heden. Det tog bara ett par minuter innan de kunde se odjuret sakta rörande sig mot dem. De satt på helspänn, beredda att blixtsnabbt reagera. Spänningen i deras kroppar var maximal. Odjuret närmade sig, sakta cirklande väl medveten om deras närvaro. Ett tiotal meter ut stannade det. Man såg hur ryggen reste sig, ett svagt morrande hörde ur strupen. I månens sken såg ögonen nästan röda ut och tänderna gnistrade som kristall. Det kändes att ett enormt hat låg i luften. Det närmade sig nästan krypande, väldigt försiktigt. Dan kände hur svettdropparna började rinna nerför pannan på honom. Hur flickan höll ut hade han ingen aning om. Odjuret kom fram till buren. Sakta gick det runt den mot öppningen. Mitt i öppningen stannade det. Dan tyckte sig se en viss tvekan i odjurets ögon. Det stod blick stilla med ögonen fästa på flickan, ett djupt morrande hördes och tänderna såg otroligt stora och vassa ut. Det kändes som en evighet. Plötsligt backade det undan en meter och fäste istället blicken på Dan. Med en ofattbar snabbhet och styrka tog det ett jätteskutt rätt upp mot Dan. Odjuret landade med hela sin tyngd på Dans bröst. Den väldiga käften var vidöppen och inställd på att döda. I en ren reflex fick Dan upp en hand som skydd för halsen. Han kunde känna de sylvassa tänderna borra sin väg genom musklerna i underarmen. I tumultet som uppstod rullade de båda ner från buren. Som tur var släppte odjuret greppet om Dans arm. De stod öga mot öga stirrande varandra djupt i ögonen. Odjuret gick till anfall igen. Dan kastade sig åt sidan för att undkomma attacken. Men innan han kom upp på fötter hade det redan attackerat en tredje gång. Nu befann sig odjuret på hans bröst. Dan trodde att hans livs sista ögonblick hade kommit. De rakbladsvassa tänderna befann sig bara en liten bit från halsen på honom. Med ett våldsamt raseri satte det in sista stöten. Dan som var ganska utmattad slöt sina ögon och bad en tyst bön. Tänderna slöt sig aldrig om hans hals. När han öppnade ögonen såg han flickan stå böjd över honom. Hon hade i sista stund krupit ut ur buren. I samma ögonblick som odjuret beslöt sig för att avsluta Dans liv hade hon tagit en av de vässade störarna de hade med sig och kört den igenom odjurets hjärta. Det dog ögonblickligen. Tillsammans släpade de hem odjuret till gumman. Dagen efter begravde de det vid sidan av den gamle mannen. Hela byn hade mött upp och Dan såg på deras ansikten att de var lättade. Flickan återförenades med sina föräldrar som föll i gråt när de fick se att hon var oskadd. Dan vilade ut några dagar hos gumman innan han återupptog sin vandring över heden. I byn pratade man inte om det som hade hänt utan fortsatte bara som vanligt. Men man skulle alltid skänka en speciell tanke åt denna främling som så osjälviskt räddat dem.