Boy stod vid fönstret och tittade ut. Det var försett med galler. Han var fånge nummer 484 på fängelset. Klockan var kvart i åtta, vid midnatt skulle han avrättas. Det hördes ett klick från dörrlåset och en vakt ställde in en bricka med mat. Boys sista måltid bestod av en kopp ljummen soppa och två bitar med torrt bröd. Han var inte hungrig, men visste att han var tvungen att äta för att klara av pressen och den växande nervositeten. Brottet som han var dömd för var han oskyldig till. De hade tvingat fram en bekännelse för att få en syndabock. Man sade att han mördat en överste i armén. De hade också lovat en bra behandling och en rättvis dom. Någon advokat hade han inte sett skymten av och den enda behandling han fått var tortyr. Såren efter brännjärn och piskor var färska. Vakten öppnade åter luckan. Denna gång för att fråga om Boy ville tala med en präst. Boy skakade på huvudet med en ganska uppgiven min. Skyll dig själv, sade vakten och stängde luckan. Nästa gång de öppnar luckan, tänkte Boy så kommer de för att hämta mig. Han satte sig på sängkanten. En lätt huvudvärk började göra sig påmind. Tankarna virvlade runt i skallen. Hur skulle han göra för att inte bryta ihop. Han tänkte på familjen, sin fru och tre barn som han inte sett på över fyra år. Han hörde ett klick och genast började tårarna att rinna nerför kinderna. I en tyst bön föll han ner på knä innan vakterna ledde ut honom. Inom ett par minuter skulle det enda som fanns kvar av honom, vara ett namn i rullarna. Ett minne som endast få skulle hedra.