En ingivelse fick mig idag att rastlöst dra ut på en lång promenad
I dina och mina mer än årsgamla spår
Vilket var viktigast - att fly från dagen, eller att få minnas gårdagen?
Det gör mig detsamma

Alla stråk vi gick, alla platserna vi passerade den gången,
Här fanns de ännu kvar; de föränderliga förlagorna till mina oföränderliga intryck
De långa, slingrande strandvallarna, gemytligt belysta av sommarsolen och burdust översköljda av vågsvallet från passerande turistbåtar; bryggorna med sina klungor av halvsovande feriefirare
Lummiga parkpartier varvade med pompösa rikemansvillor och överdådiga trädgårdar i det kullriga landskapet; i fonden stillsamt brusande skog
Här vandrade vi
Då, i det löftesrika gränslandet mellan terminsslut och midsommar.

Det där lilla museihuset med gratis inträde, där det egentligen inte fanns mycket att se. Och de tjocka, gamla träden, där folk i ett förflutet ristat sina meddelanden i barken, meddelanden som sedan växt med årsringarna. Du frågade ironiskt, om samma sak händer med tatueringar om man blir tjock...
Hamncaféet som blev vår första landningsplats. Visst drack jag väl en cola? Och sen - parkbänken där jag stannade till för att kränga av mig skjortan i värmen, och förlorade ett tiokronorsmynt som föll ur fickan och genast absorberades av den spräckliga marken.
Sluttningen med vattenutloppet, där du klättrade ned till kanalen för att "premiärbada". Med uppkavlad kjol vadade du ut, böjde dig fram och vätte luggen. Så fick det räcka.

Det där var då.
Så många minnen från den gången som sveper genom tankarna, då jag nu steg för steg återupplever miljön. Det är en vandring i vemod. Nästan fjorton månader har passerat, och så mycket förändrades. Det fanns inga löften att infria, för inga löften hann någonsin avläggas. Jag undrar, vad gör du just nu? Vad tänker du, vad önskar du? Och förresten, vad önskade du då?

Sporadiskt omgiven på promenadstigen av flanörer och motionärer, har jag anlöpt den sista sträckan innan stadens buller åter tar vid. Min i fjärran fästade blick noterar nätt och jämnt den kvinnliga joggaren som närmar sig från motsatt håll.
Först i ögonblicket då mötet sker, ser jag. Du lyfter handen till hälsning och flåsandet tystnar i några sekunder då ditt ansikte spricker upp i det omisskänliga flinet. Sen har du redan dragit förbi.
Det var ju Du. Här. Nu. ...!

Ännu ett ögonblick passerade, lades till högen av minnen. Ännu en episod, som kanske måste mogna innan dess mening står klar. Och jag undrar fortfarande, vilket var viktigast för mig - att fly från dagen, eller att få minnas gårdagen?

Gör det detsamma?