Redan som liten drömde jag om dig

om att du lät mig krypa ner

mellan nytvättde lakan

och du satt kvar hos mig

och smekte min kind

Vem du var hade jag ingen aning om

och vet väl ännu inte

Ompysslad blev jag och fick

ofta ligga i renbäddad säng

Så var kom denna längtan ifrån?

Varför släpper inte längtan taget?

Varför inte vara nöjd

med det som är

istället för att söka

och längta sig olycklig?