Det verkar vara tidens sjukdom,
så som alla verkar skynda mot sin undergång,
uppblåsta, dopade och egotrippade
igenom vad för ism och drog som helst
som bara hjälper dem på traven till mer maniskhet,
som medicinmissbruk och drogmissbruk,
alkoholism och vilket missbruk i stort sett som helst,
av vilka dock det värsta är arbetsnarkomanin,
som karaktärsförändrar vilken människa som helst
till en hjärntvättsmanipulerad robot av kall effektivitet
som gör det omöjligt för vem som helst
att bli normal igen och komma ner på fötterna
med sinnet i behåll och klar distans till verkligheten,
det bästa tecknet på naturlig sundhet.
Så hastar vi i raseri mot undergången
störtandes oss själva ursinnigt i blindhets olycka
och till och med accelererar för att göra plågan kortare,
som i ett slags Titanics undergång,
där varje ögonblick blott gör all pina värre,
och vi verkar inte bry oss om vårt lämmeltågs fördömelse
men bara skyndar på allt vildare i alla riktningar
för bara sensationens skull i världskalabaliken,
vilket verkar vara själva motorn i all mänsklighetens frammarsch:
det självdestruktiva strävandet mot undergången
som måste komma, ju förr desto bättre.
Och det är den största dårskapen av alla,
då just det tycks vara energin som håller världens liv i gång
i ständig utförsbacke mot förintelsen men ändå framåt
i ett blint kaotiskt vansinne av fåfäng ävlan
som blir eget rättvist straff av lämpligaste slag
som håller mänskligheten kvar i ekorrhjulet
skenande i inre cirklar av förvirrings hysteri
i livstids fängelse av egen instängdhet
som straff i evighet, för den som tror på den.