Jag sitter och tittar på gulnade fotografier
som minner om tider som varit.
Om vissa kan skrivas biografier
om dom som nu farit.

Jag ser min far vid sjutton år
med håret tillbakadraget.
Tiden har ej satt några spår
ännu vid det laget.

Vad tänkte han på långt uppe i norden
var det mot söder kosan han ställde.
Våga väl knappt nämna de orden
rädd för att farsan på honom skällde.

Morsan gick bort -90 blev bara 63
det är sexton år sen detta hände.
På sjukdomshimlen gjordes min entré
och Parkinson anlände.

Släkter kommer och släkter går
det är väl så det skall vara.
Vi alla ger ifrån oss spår
men kan ej frågor besvara.