om och om igen

det slog mig nyss, fastän jag nästan somnat, osökta reflexer från tankar zoomades in. Spinnmoment och irritation. Ventrikelfeber och lungemboli närmast fjärran, högst konstant fibros. Något äcklade mig samtidigt och det närmsta huden procerade fram, var doften intill fingrarna.

Att jag tidigare aldrig upptäckt, under ett djupt inbegripande samtal under eftermiddagen, ovetandes, rensat mina naglar med andra handens naglar, djupt in,som för att rena mig eller rentav kanske passa på att göra mig fri från smuts. Inget av det vet jag ännu, mer än att blod syntes under naglarnas skinn när samtalet var slut. Smaken av syra blandat med fränt stumt vite från magtrakten under ett resultat av tretimmars passet igår passerade mig lätt då jag jämförde.

jag hade varit där förr.

Stasen, katalysen, frekvenser, aeroba återhämtingar. Hjärnvittje och vita fläckar som pulserar framför ögonvitorna. Slagen. Luften. Andningen. Meningen och heligheten. Skallskänk och dippar. Då finns det inget som dör.
Det finns ej heller något som lever. Satsen, dynamiken och kraftens gemensamma energi. Dofter och ögonblicksflås. Stänkande frustningar. Endorfinernas stas. Umbärandet och villrådigheten, om att inte kunna välja mer. Man står själv. Med flera. En hexametrisk tavla av individuella sfärer. Totalkontakten mot brottet. Målet och den fysiska näringens explicit. och sen benen. armarna. fysiologisk bakfylla när mjölksyra träder in. Äter sig upp- ut genom bålen, förlänger armarnas fingertoppskänsla till den milda grad, att ett enda litet nålstick- skulle punktera den absolut sista resursen - av muskulär kraftreserv. Helt om intet.

---

Det handlar om kombinationerna slog jag giltigt fast för en timme sen.  Hur det hänger ihop. De sammansatta formationerna i en kedjan av utsträckthet.

Det direkta och sammanfogade, slagmimikens fyrbenta variant. Jag hör det. Just nu. men inte igår. Kedjorna som slits i krokfästena i taket och säcken som svajjar hårt från vänster till höger. Tungt och skrämmande snabbt.

Men det var inget nytt. Inget nytt alls, men jag jag ser det nu.

Rasslet och gnilandet. Kan man se utanför sig själv? Kan man nå utanför sig själv som ur en meditativ återupplevelse? Finns det en inspelningskamera utan att människan är medveten om det? Jag hörde de andra. Fnysa, slå. Uppercuts mot fladdrande pads. Instruktören som piskade fram det allra sista av alla. Uttömandet av kval.

" rakvänster/ rakhöger/ vänsterkrok/ högerkrok /vänster lowkick /rakhöger/ vänsterkrok/ höger roundkick ansikte/vänsterjabb/ höger uppercut/ vänster armbåge ansikte/ höger armbåge ansikte/ vänster knä sidbröst / högerknä skalle /"

om och om igen

Säcken slogs hårt åt och närmast vände spiralt i luften så undersidan voltade upp mot takets riktning och kastade sig urskillingslöst åt alla grader snurrande och drogs tillbaka med ett hårt ryck när kedjorna bromsade upp.

och det äcklar mig rejält

 underbart