Så öppnade grinden sig. Den vätte mot öster och trots att morgonsolen nyss passerat den vida gaveln på huset, värmde solen fortfarande upp bersåns inramade hägn.

Gräset det gröna tycktes nästan le, där jag satt. Vinden drog som en lätt smekning genom trädgårdens alla hörn. Jag nästan kippade efter andan, i denna för mig lilla oas. Det bjöd mina sinnen på mer än vad ord just nu kan berätta.  Fåglarna sjön, träden stod som vaktparader och tycktes nästan sjunga med.

Bortom sluttningen mot norr öppnar sig skogen och nerför den vida sluttningen syns havet. Inramat av naturen själv följer strandlinjen min blick åter hem. Jag tog en tur, inte så långt, men nog så skönt...........