Så många vågor mot en stenig strand
har genom tidevarven hunnit flyta
där bränningarnas dån och vindar ryta
vid ödslig kust, där havet möter land.

Så säg om livet ännu ger dig lust
att öppna dörren emot varats gåva,
när skönast vore för din själ få sova,
ej mera störd av vind och vågors dust.

Men blodröd sol går upp, och havets brus
helt plötsligt tystas, vinden lägger sig,
och mindre bultar hjärtats hammarslag.

Ty se: vid horisonten strålar ljus
och lyser än för dina steg en stig.
Förbi är natten, nu är åter dag!

Ingvar