alla dessa skuggor
som kallas individer
men verkar dirigeras
av nå't sjukt som förvrider

sladdarna är tjocka
som går till allas huvuden
kontakten är grotesk
som spetsar hjärnor oinbjuden

angående hjärnans bruk
finns en rörande enighet
alla rabblar samma mantran
om pluralism och tankefrihet

och paradoxen blir brutal
när alla tänker så lika
vad är det som har dött i allas ögon?
ibland så vill jag bara skrika

hur kan ett folk
som är så rikt som vårt
ändå vara så olyckligt
och utbrunnet och hårt?

"var ditt eget centrum"
"var din egen gud"
"gudstro är en krycka"
individualism är vårt nya heliga bud

där uppe på en balkong
ser jag en hänförd man
med präriebrand i blicken
som verkar se det jag förnam

han håller om kontakten
som ofredar hans kranium
han sliter desperat
som om det gällde universum

så befriar han sitt sinne
öppnar sig för verkligheten
vad som än är sanningen
så vill han söka den