Det finns runt 100 pers runtom mig
Många nya polare
Underbara personer som är lika galna som jag
Jättetrevliga att snacka med
Och jag tror jag kommer ha dem som vänner ett tag

Men ävenom det är många runt mig
Känner jag mig ändå ensam
Det finns inte riktigt nån som jag
Ingen som tänker liknande som jag
Alla tänker bara på sitt förflutna

Varje dag hör jag hur deras liv varit
Vad dem har gjort och inte gjort
Jag delar också med mig
Men inte lika privata saker sem dem

Varför kan jag inte vara någon annan?

Någon som öppnar sig för alla
Som bryr sig om precis alla männiksor omkring
Och ser allt posetivt
Vars värld är gjord av glada och ljusa färger

Det kankse går bättre med åren
Vad vet jag?
Just nu känns det omöjligt
Men det har hänt förut
Att det omöjliga lyckades
Men mina chanser ser väldigt små ut



Jag är både vilsen och ensam i folkmängden..