den lena ytan blank som få
som speglar allt av liv
den döljer något
hindrar mig
att se vad som står på

av hävd och mången trista dar
min mur av tänkta ord
när bilan faller
slutet är
ett sista andetag jag tar

när djupet drar och sliter mig
ser ytan tona bort
i mörkret sjunker
sakta liv
mitt minne speglar sig

till slut på botten - det tog tid
dit ljuset aldrig når
min lealösa kropp
är tyngd
för själen har fått frid

en krusning över ytan far
men stillar sig rätt fort
i djupet råder
frid och ro
när fisken munsbit tar