I föreläsningssalens oländiga landskap
Sökte jag mig instinktivt ut emot kanten
Där, på yttersta sätet, i nödutgångens närhet
Fanns min ansträngda trygghet

Längst bak - längst ut
Blev mitt mantra

Paniken och känslan av instängdhet malde
Tills den dag jag såg slaget förlorat
Och kapitulerade inför mina nervers krav
Receptet landade i min hand; tabletter att äta

Och så återvände livet,
Med nya solstrålar till mitt tillknutna sinne
Jag levde upp, jag såg med ens
Både ansiktena och deras färger

Efter åratals klamrande klaustrofobi
Vilken tvingat mig till reträtt,
Lättade nu tyngden
Jag skulle mingla med mängden

Längst bak - längst ut
No more

Men snart blev jag varse
Det sociala spelets brist på regler
Hur sårad den blir som äntrar leken
Min ångest bytte bara plats

Desillusionens depression drabbade mig
Och jag flydde tillbaka
Dit jag kände mig bekant
Dit där ensamheten gör dig osårbar

Längst bak - längst ut
Är mitt mantra

Längst bak – längst ut
Så att mina blickar ej skall döda