När jag irrade omkring bland bergen
galen bland de hemska norka jättarna
kring Rondane med stormars snö i ögonen,
vi kämpade ändå i fåfänga som dårar
för att komma fram till Peer Gynts hytta
någonstans där bortanför all vildmark
osynlig och bortom all geografi
och kanske bortsvept eller helt enkelt begravd
i snölaviners skrymmande förintelse.
Ack, snön, de bergen, snöblindheten,
vännerna som där gick under plötsligt
genom överraskningsstormars drastiska temperaturfall
i den omänskliga vindens vansinniga grymhet, –
ändå var det något med det hela,
att få vara ensam där med det universella raseriet
helt utlämnad åt de överväldigande bergens vildhet
med glaciärers ständiga dödsfällor dolda under isen, –
likväl var det en triumf att där få brista ut i sångens dån,
att blott få vara del av denna fria vildmarks storhet
i dess mest förkrossande förintande och oerhörda övermakt
som gjorde dig så liten och så maktlös som en vilsen mes
med ändå den naturliga förmågan i behåll att överleva.