Det är inte längre ljust när klockradion går igång.

Mamman vet att idag har hon inte tid att ligga kvar och dra in livet i kroppen. Plikten kallar och hon kryper ur sitt varma täcke.

Hon smyger in i badrummet. Strax hör hon en liten röst:

Mamma, jag orkar inte ligga i sängen längre.

Vad bra, svarar mamman, det är ju dags att gå upp.

Den lilla hoppar ur sängen med famnen full av gosedjur och sätter sig till rätta i TVsoffan en stund för att därefter lyckligt skutta ut till frukostbordet.

Från det andra sovrummet hörs ingenting. Mamman får truga länge och klia på ryggen innan det sovande barnet förstår att det är morgon. Då ställer hon sig upp i sängen och skriker efter sin gosekanin som hon redan håller i famnen men i tröttheten inte märkt det.

Mamman får bära ut henne till TVsoffan där hon borrar ner sig i kuddarna under en mjuk filt. Därefter får mamman bära ut henne protesterande till frukostbordet.

Då slår ilskan till totalt. Efter att ha beklagat sig över skoldagens kommande skogsutflykt skriker hon ur sig ilskan över det fruktansvärda:

Men mackan är ju grov!! Fy vad äckligt!! Snuskigt!! Fullt av små frön!!! Jag äter inte!!

Mamman försöker övertyga sin arga åttaåring att det är helt vanligt tunnbröd (visserligen fullkorn, men det säger hon ju inte, men helt vanligt och gott). Ungen blir argare och argare. Till slut smyger hon ner mackan i ett tomt skinkpakte i soporna.

Mamman som varit med förr anar oråd och hittar ungens macka där hon minst av allt ville se den. I sin morgontrötta stressilska tar hon upp mackan och tvingar barnet att äta den.

Efter tio minuter och tre smulor i magen måste mamman ge efter för klockan går ju och skolan börjar snart.

Den lilla kvittrande som inte orkade ligga kvar i sängen har nu fått på sig sina rosa kläder med katter på och står och borstar tänderna. Med munnen full av skum undrar hon:

Är det där verkligen min storasyster?

(som om hon aldrig fick ilskna utbrott!!)

Mamman bara ler och försöker behålla lugnet. (Lite arghet rann ju ur henne i köket förrut, så nu andas hon lite lättare, dock skuldfylld)

En stund senare står de alla tre på trappan och låser dörren och säger hejdå!

Den åttaåriga ängeln stampar iväg till skolan med fika i ryggsäcken och stövlar på fötterna. Fullt övertygad om att hon bestämmer över hela världen och fram för allt över sig själv. Arg som ett bi för att fröken bestämt över henne att de ska vara i skogen denna soliga klara höstdag med vackra träd och klarblå himmel.

Den kvittrande femochetthalvtåringen skuttar glatt till dagis. Även hon fullt övertygad om att hon bestämmer om sig själv. Med fleecejackan i famnen och jackan kvar hemma är hon lycklig över att få vara på dagis ännu en dag (trots att igår grät hon för att hon var tvungen att vara där)

Mamman börjar sakta gå mot sitt arbete. Ju mer luft hon drar in i lungorna och ju fler höstvackra träd hon går under desto lättare känns livet. Tillslut inser hon att ungen (ängeln) inte får bestående men för att hon skrikit åt henne att äta sin macka. Och att skogsdagen säkert blir jättefin.

Väl inne på sitt arbete sätter hon sig ner för att sammanfatta ännu en kaotisk morgon.

Och hon undrar:

Blir det någonsin annorlunda?