Kära moster du hade inte ett lätt liv. Nu sitter du här på ålderdomshemmet, och dina händer är knotiga och förvärkta av reumatism. Dessa händer som virkat de vackraste utav handarbeten under ditt långa och strävsamma liv.

Du tänker på den dotter som du aldrig fick se växa upp eftersom hon dog bara ett par dagar gammal i plötslig spädbarnsdöd, denna dotter som du och min morbror hade väntat på så länge och som kom till er sent i livet. Kära moster jag vet att du tänker på hur du och din man fick åka med den lilla döda flickan i sin kista från sjukhuset till begravningen. Det var den sorgesammaste av laster ni hade där i bilens baksäte. Och jag kan inte låta bli att fundera på hur det kunde få gå till på det sättet på 60-talet...Det var inte tal om någon hjälp eller några krisgrupper där inte.

Och några fler barn blev det inte för dig och min morbror, ja jag vet kära moster att du tänker på allt det där när du sitter där på hemmet och tänker på hur ditt liv kunde ha blivit om du åtminstone hade haft din älskade dotter i livet...Ibland är livet bra orättvist...