Har gått vilse inuti mig själv
Detta mörker runt hela mitt jag.
Kallt är det och det trycker river och sliter.
-Hitta vägen ut kanske du säger.
Men jag hittar inte !
Stannar upp och försöker låta förnuftet visa vägen.
Då hinner det ifatt mig, springer jag, står det i min väg.
Hur kan man få någon annan att förstå hur ont det gör ?
För ingens inre är den andres likt.
Kommer jag nära den rätta vägen, protesterar hela min kropp,
skriker och skakar,
lockar till sig det mörka som klöser sönder hela mitt inre
Det känns som om all världens demoner kryper in under skinnet,
Virvlar runt med sina kalla väsen
och tar upp hela insidan och utsidan
Lungorna får inte plats, orkar inte ens skrika,
luften tar slut.
Ögonen bränner och jag tvingas titta bort.
Det gör så ont!
Vill skrika och dra sönder mig själv, bara för att slippa undan.
Det släpper inte!
Låter mig inte finna vägen ut.
Det skrattar åt fåfänga försök att resa sig upp och gå vidare.
Allt jag kan göra är att sitta kvar på knä och känna
kylan som är intensivare än att gå ned i en vinterfrusen sjö.
Kylan
och hettan som bränner i ögonen ör runtom mig,inuti mig .
Det virvlar runt mig i mig och igenom mig.
Tänker att dö är en väg bort, det finns ingenting annat än detta
Men samtidigt vet jag
att här i mörkret kommer jag isåfall att få stanna för evigt.
Så släpper det en stund. och låter mig andas igen
Tillåter kroppen att känna kontrasten
mellan klösandet och att skymta vägen igen,
-Upp igen och fortsätt att famla i mörkret din dåre!
-Se om du hittar det du söker, för ”vi” kommer att hitta dig igen.
Upp och spring, leta, fly, famla dig framåt,
bara för att ramla igen
Så hinner det ifatt och leker med mitt inre.
Skrattar när det återigen slits sönder
-Och jag skriker visst..inuti...
-Hur ska någon kunna se, just min sorg,
när jag inte ens själv kan ?