Arbetar med mina svarta tankegångar.
Tror det blir bättre.
Tror jag kan lära mig.
Tror jag kan acceptera, förlåta och börja om på nytt.
Tror att jag kan bli sams med mig sälv igen.
Jag hittar inte lyckan i någon annan, den hittar jag i mig själv
Jag vet det nu.
Det behövs bara tid......... Och tid........ har jag i överflöd.
Mamma sa jag alltid är en sådan domedagsprofet,
och undrade varför jag aldrig kan se det som är bra, som kan gå bra,
det som är vackert
eller som det inte är någon mening att bekymra sig över
förrän den dagen kommer.
Jag sa att det är klart jag kan se det
Men jag ser också alla de tusen vägar som kan gå fel
och tror det ska gå fel, för jag är rädd
garderar mig mot besvikelsen långt innan den kommer.
Men det är på tiden att börja lyssna nu,
på henne, för hon är ju trots allt precis som jag
bara miljoner gånger klokare
Och på mina vänner, som verkligen ruskar om mig
och som verkligen går in för att slå sönder mina svarta glasrutor.
Som skriker i mitt öra sanningar jag inte vill se,
när jag vill sitta i mitt mörker och bara se skiten.
Som slår hål i väggarna för att jag ska se det som finns utanför.........
Jag försöker, blir bara trött ibland på vägen
Men jag lovar att inte sluta försöka
även om det ser ut att stå still ibland