*

-Jag kan göra dig lycklig!
viskar hon intimt i ditt öra

Du vände dig om nyfiket
för du var ensam, ledsen
rädd och litet sugen på att
må bättre så du undrade
vem som påstod en sådan
lögn, och vad hon menade?

-Jag kan bli din bästa vän!
sa hon, la armen runt dina axlar

Du kände värmen från tjejen
och kände dig genast mindre
ensam, hon tröstade dig med de
orden och du började hoppas
på en ljusare framtid. Men hur
skulle du våga lita på henne?

-Jag kan göra dig smal!
sa hon när ingen annan hörde henne

Du tänkte genast
-Ja det vill jag!
Men undrade varför hon ljög
för dig? Du hade ju provat att
gå ner på så många olika sätt
men alltid misslyckats.

-Jag kan göra dig så smal att du
börjar bli populär och älskar dig
själv! Sa hon och såg ut som om
hon verkligen menade det.

Du sa:
-Ja det vill jag!
-Vad krävs det av mig?
-Hur går jag tillväga!
-Visa mig!

Hon sa:
-Då blir du min bästa vän!
-Att du slutar äta och börjar träna!
-Att du inte nämner mig för någon,
och att du börjar ljuga om att du
redan ätit om någon erbjudar dig
mat och inte nämner att du tränar
mera! Att du klär dig i stora kläder
så det inte syns hur mycket vikt du
tappar på kort tid!
-Det är allt!
-Du behöver inte göra något ensam,
för jag följer dig i allt, vi delar alltihopa
under tiden vännen!

Du svarade:
-Ja, det gör vi, det låter ju så enkelt!

Det var då Ana-Anorexi visste!
Hon hade fångat dig, att du förmodligen
skulle ha med henne i ett livslångt partnerskap
att göra, mot din vilja.
Det var då Anas kamp för att lyckas döda
dig, började.
Och din kamp för att få fortsätta
gå ner i vikt utan att dö, började.

Anorexi fastnade i ditt sinne, du började
jogga, äta dietpiller, laxermedel och åt
nästan bara grönsaker. Du förvandlades
som en sektmedlem gör. Du umgicks knappt
med dina forna vänner, sa du var upptagen
med annat. Det var du verkligen!
Du åt med din familj vid frukost, och
middasgsbordet , men kräktes upp allt efteråt.
Du förde dagböcker över allt du inte kunde låta
bli att äta, och hur lyckades tappa i vikt och
tränade bort.

Ana var med dig överallt, i skolan, hemma
hon till och med sov med dig i din egen säng.
Hon blev mera som en älskarinna än som en
bästa vän, inte dig emot. Men så blev det...

En dag så var du så smal att du själv
blev rädd. Då bestämde du dig för att din
vänskap med Ana måste få ett slut.
Men så lätt tänkte inte ätstörningsmonstret
ge med sig.

Hon sa:
-Jag kommer göra dig olycklig
om du lyckas lämna mig!
-Jag kommer bli din värsta fiende för
livet då!
-Jag kommer inte låta dig förbi smal
och sträva efter att göra ditt liv till ett
helvete, få dig smällfet, om du slutar
umgås med mig nu!
-Det är ett direkt löfte till dig från mig!
-Jag kommer försöka varje dag att förfölja
dig med alla bantningsmetoder jag lärt dig,
så du kommer uppfattas konstig av
omgivningen och känna dig helt ensam,
utan mig!

Du vände dig gråtandes mot henne och sa,
skräckslaget till det monster du älskade:
-Men alla vackra saker du lovade mig,
var tog de vägen?
-Jag kände mig inte mera älskad av andra
bara av dig när jag tappade vikt!
-Jag blev aldrig populär, bara smalar och
svagare i både kropp och själ!

Ana-Anorexia svarade hellt kallt utan
tillstymmelsen till empati:
-Jag har hållit mina löften till dig!
-Jag blev din bästa vän, det är jag
fortfarande om du inte lämnar mig!
-Du kan inte påstod du inte kände lycka
under tiden du tappade vikten, ljug inte för
mig, för jag ser rätt igenom dig!
-Jag gjorde dig smal!
-Du var populär först när vikten började rasa!
Minns du inte de gillande blickarna när du kom
i de kläder du kunde köpa som du inte kunde
ha innan?
-Alla andra saker du önskade med mig, var
bara dina egna förhoppningar och fantasier!
-Dem lovade jag dig aldrig!
-Mitt mål var att fånga dig, snärja dig, manipulera
med dig och behålla dig för livet, tills du dör i
självsvält! Det sa jag inte, för då hade du
aldrig, frivilligt följt med mig!

Du sa:
-Jag älskar inte dig mera!
Sedan rasade hela din värld samman.
Du lades in på behandling, du kämpade
hårt, men Ana-Anorexia lämnade dig aldrig.
Hon fortsatte manipulera dig och du klarade
aldrig helt att sluta banta, när du väl lyckades
slutaså drömde du alltid om henne ändå.

En dag fanns du inte mera, du hade hängt dig!
Du orkade inte leva med Ana som ovän, men
inte utan henne heller. Så du följde henne i döden,
preciss om hon ville istället.
För att slippa alla bråk, all ångest som alltid var
i hennes släpfölje i livet.

Jag mötte dig på en psykavdelning en helg
Vi delade rum där den helgen, behandlings-
hemmet var stängt då. Du kunde inte åka hem
på permission. Du var så sjuk och gömde
maten i böcker och i servetter under bordet i
matsalen,för att slippa äta och smussla undan.

Ett par månader efterdet ,var du död.
Och helt ärligt Elin, så måste jag säga:
-Jag är så besviken på Ana som inte släppte
sina dödande klor i dig. Du var så vacker och
så snäll! Du hade förtjänat det bästa, inte att dö
på ett behandlingshem nitton år ung i ett rep som
kvävde dig, i ensamhet.

Men visst snärjde hon dig ätstörningsmonstret!
Det vet vi alla om som träffade dig!
För vi såg skräcken som lyste i dina ögon
de där sista månaderna du hade i livet. Innan
monstret tog det sista, dödande, stryptaget på dig,
och hänge dig, i sina, lögner och svikna lyckolöften
och otaliga manipulationer, i den där repbiten, eller
var det i ett lakan?.
Anorexian lyckades iallfall med det hon hade
föresatts sig, den där första gången ni möttes.
För du finns inte bland oss levandes längre...

*