de skulle träffas, han och hon
och det var lite nervöst
som en blind date ungefär

när de fått ögonen på varandra,
värderat in och konstaterat synbara
fakta på de sekunder det tog innan
hon nådde fram till platsen där han stod,
hälsade de varandra med en kram

han bjöd henne på en kopp té -
själv tog han kaffe i hög grön kopp
sen satte de sig ner tillsammans
i en liten soffgrupp där på caféet

de småpratade lite, värderade in
och kände efter, slappnade av och
kände sig rätt tillfreds - i alla fall
kände en av dem sig så

solen gnistrade från höstblå himmel
promenadstråket längs vattnet glittrade
av allt solblänk samtidigt som de blev
passerade av joggare och lunchflanörer

småpratande försökte de lära känna
varandra, känna efter och känna in,
vara ärliga med sina förflutna - även
om båda säkert inte var helt på det
klara varför deras liv tedde sig just
som det gjorde just då

det ingen av dem riktigt tänkte på 
var hur viktigt
just detta första möte kan vara

hur få sekunder en människa har på sig
att lämna ett intryck som oftast blir
bestående, trots alla missuppfattningar
och situationer som gärna uppstår
speciellt när man är nervös och osäker

ingen människa är perfekt och tur är
väl det - kanske vi alla förtjänar en
andra chans..

min fråga är då

ger vi varandra denna andra chans,

kan det finnas zoner av grått
att upptäcka mellan
svartvita ytterligheter?