om att förlora sitt namn




jag sörjer faktiskt, för de som inte kan se. jag sörjer för att de är så blinda och patologiskt berusade av sin egenmäktigt självkastrerande ångest, så djupt och så söndertrasad, så missförstådd och så hatisk mot all levande väsens livsbefrämjande partiklar.

jag sörjer för att de inte kapitulerar, inser och försöker ta sitt förnuft till fånga, befria sig från egenhån, destruerande självömkan, till slut så ofantligt så varje ord, tecken, mimik - blir en rik hårresande historia i all skapelses elementära röst - om att livets vansinne egentligen skulle kunna skratta ihjäl sig själv, om denne ens fick en nanosekund av totalitär insikt.

de är alla sidor

av ett enda mynt

men det är bara en

som singlar slant

om sig själv