Vi befann oss, fyra personer, i ett främmande land och vi åkte till ett gerillamuseum som vi hade hört många rykten om. Vi körde in på en asfalterad industriparkering bakom höga grindar och en gerillasoldat i grön mundering kom fram till bilen för att möta oss. Jag hade en vag förnimmelse av risktagande, men när jag steg ur bilen omfamnade han mig vänskapligt och hälsade mig välkommen. Han bad mig också, på landets språk, översätta för mitt sällskap att de var välkomna, vilket jag gjorde, dock inte i samma översvallande ordalag som han använt. Vi gick mot byggnaden och mitt sällskap följde efter, bakom mig och soldaten, som skuggfigurer. Inne i byggnaden mötte oss ett barn, en liten flicka. Hon lade beslag på mig och upptog mig så helt att jag blev lämnad efter de andra, som lydigt följde med soldaten/guiden. Flickan visade mig vägen. Vi fick klättra upp under taket (vi klev upp på ett köksbord) och skjuta undan gula takplattor. Somliga plattor dolde lönngångar, trånga öppningar som vi fick klättra och åla oss upp genom. En klaustrofobisk känsla. Vi kom ut på en mörk kallvind, stor som en öken, ett kaos, belamrat med ett halvmetertjockt lager av damm och bråte som täckte golvet. Ingenstans kunde jag se mina följeslagare. De hade tydligen hunnit långt före oss. Men i dammet lyste ljusare grå en spång av plankor, liknande de spänger som brukar ligga utlagda över kärr och våtmarker på vandringsleder. När jag fann spången började jag springa över det vidsträckta vindsgolvet. Flickan var hela tiden med mig. Vi gick genom olika rum, eller lokaler. Överallt rådde ett grått skumrask. Ett rum var fullt av groddjur. Tusentals stora, grå grodor satt stilla och alldeles tysta på hyllor längs väggarna. I nästa rum fick vi gå efter varandra på en brygga över ett gigantiskt, invecklat maskineri, som upptog hela rummet, med stora kugghjul, valsar och spjutvassa piggar som gick runt, runt, som i en kvarn. Den som ramlade ner i maskineriet skulle bli köttfärs på nolltid. Jag visste inte vad det var för slags maskin, möjligen var det ett jättelikt urverk. Vi tog oss välbehållna över bryggan och kom till sist tillbaka till byggnaden igen. Museet var, som ryktet påstått ett uthus, en gammal loge, som inte gjorde speciellt intryck. Det var vandringen dit som var behållningen. – Det var verkligen ett tillfälle att möta och gå igenom alla sina fobier, sa jag. När jag skulle gå därifrån ville jag ge den lilla flickan en gåva. Jag tog upp en femtiolapp ur min plånbok och gav henne. I landets valuta var det en stor penningsumma, halva min reskassa. Jag tyckte att hon kunde ta pengarna och köpa sig någonting fint för dem. Hon log och skakade nekande på huvudet. – Godis, eller leksaker då? föreslog jag. Hon skrattade och nekade igen, men tog emot sedeln. Jag lyfte upp och kramade henne. Jag antog att hon inte skulle få behålla pengarna för egen del. De skulle antagligen komma att gå till verksamheten, men kanske, tänkte jag, ändå komma henne till godo på något sätt. Slut på drömmen där.