Ny plats, nya möjligheter.
Är det inte så som det sägs?
Varför stämmer det inte ihop med vad som sker?
Vad som verkligen händer där ute?
Det verkar, som ens förflutna verkligen smyger sig fram.
Och tar sina bestämda zoner där man inte kan jaga bort dem.
De naglar sig fast och flinar åt en. Med ett leende man nästan inte motstår.
Man glömmer för lätt bort, att se vilka som är äkta och vilka som är en fasad.
Vem vill dra bort ett skynke, och se sin madrömm finnas där?
Ensam, mörkret, tomma intet, förstenad.
Minnet av vad som hände, det var möjligen fem minuter som tickade på klockan, men i huvudet, förvrängt av tankar och tiden. Var det så mycket längre. Paniken, rädslan, naturligt mörker från himmlen. Det var som den mindre skogen hade blivit enorm och man sökte efter henne med blicken.
Den andra som fanns där, det var hon säker på. Att den andra fanns i närheten, kanske för nära så hon inte kunde inse det?
Rysningen, hur hon reste sig upp och såg henne lite längre bort, springer till henne, sätter sig vid hennes sida och kramar om henne, kvider.
Förvåningen, stora ögon, oförstående, såg hon ner på henne. Varför var hon så rädd nu? Hon försökte fråga men fick inget konkret svar. Hon såg inte att det enda hon ville känna för stunden, var lite trygghet och värme från en annan människa. För då var hon inte ensam..