De är vanligare än du tror,
de hjärtan som i tystnad blöder i sin värk och ensamhet,
för stolta för att visa djupet av sin smärta med att gråta,
men blott desto mer ger värken resonans i universum
i den spirituella känslighetens eter
där de sannerligen aldrig är i fred och ensamhet;
då de som gråter tyst inom sig utan tårar
under ständig drunkning i sin sorgs elände
är den del av mänsklighetens sorge-isberg
som ej någonsin är synlig men går desto djupare.
Vi som är initierade i denna sorg kan dela den
i djupt deltagande och innerligt respektfull sympati
för att tyst be och gråta med dem i en altartjänst
vid alla de blodstårar som ej någonsin blev kända.


They are more common than you think,
the silent bleeding aching hearts of loneliness,
too proud to give away their pain by crying,
and the more their aching vibrates universally
resounding in the ether of spiritual sensitivity,
where they indeed can never be alone;
since those who cry in silence without tears
in constant inward drowning in their misery
are that part of the iceberg of all human grief
that never can be seen but goes the deeper.
We who know their grief can share it
in deep sympathy in silence and respect
and cry and pray with them in humble service
at that altar of all tears of blood that never became known.