Visst har det bleknat, alltihop. Jag trodde det väl aldrig då. Men tack och lov har det bleknat.
All den förtvivlan och desperation jag kände de där åren; i backspegeln får man väl kalla det saktfärdighet, för att inte säga ren feghet, att jag aldrig gjorde slag i saken. Att jag aldrig åtminstone ställde frågan. Men det är betryggande att nu veta att även så äkta känslor kan svalna. Annars hade jag nog varit än mindre frisk idag.

Och just denna förmildrande glömska, denna nödvändiga förmåga att låta behoven byta fokus - "gå vidare", som en del skulle säga - gör att det numera inte är Du som fyller minne och sinne från morgon till kväll. Ingenting har för all del blivit enklare, tvärtom. Behoven har bara bytt namn.
Men då jag nu en kulen novembereftermiddag stirrar ut genom caféfönstret, ut mot gågatans halvtöcken, och smuttar på lemonaden, är hela den rådande tiden en annan än då. Nästan två decennier har passerat sedan jag långsamt sjönk och drunknade i dina kattögon, två decennier sedan jag med fixerad blick följde dina rörelser genom gymnasiekorridorerna, lärde mig dina rutiner och vanor bit för bit. Så mycket har passerat sedan dess. Så mycket tid, och med den så många förändringar.

Åtminstone för Dig, antar jag.

Nej, inget av allt det där tänker jag på nu, då jag sitter här, rutinmässigt flyende från min knakande tillvaro, flyende från förnuft och tanken på den sköra tråd som ännu håller mitt livs anständighet en bit ovan ytan. Ja, den inbitna förändringsrädslan behärskar mig fortfarande med oförminskad styrka. Men jag blundar.
Jag har redan glömt vad jag tänker på då jag sitter där och ser ut i dunklet. Men ögonen registrerar tjejen med barnvagn som strävar förbi på gatan utanför. Förströdda blickar utbyts genom fönsterrutan, möts i rymden mellan fikabordet och trottoaren... och fäster i förundran. Plötsligt väcks slumrande intryck från dagar fjärranifrån, plötsligt ilar minnesimpulser genom ryggmärgen, och insikten sjunker in; vi nickar åt varandra. Kanske en aning tvekande, men likväl igenkännande. Och så, i nästa sekund, har det passerat. Du har passerat. Precis som tiden sedan sist.

Och jag känner efter. Jag konstaterar, inte utan lättnad, att smärtan nu har uteblivit.

Du är fri från mig.