För den vintriga kölden som kan va den sista
som söker sig upp till vår ensliga nord,
för de knoppar som under snön väntar att brista,
för vänner som vore så smärtsamt att mista
vi höja vårt glas – och för tider som komma
för vänskap och mat på vårt bord!

Nu när snön ligger vit är det lätt att man glömmer
att på kyla och snö råder brist i vårt land
liksom andra resurser vi vårdslöst uttömmer
av skogar och olja och malm och berömmer
sen med höjda glas strax den tillväxt vi uppnått
men bygger den på lösan sand.

Det finns mänskor på jorden som hungrar och svälter
och öknarna breder ut sig överallt,
och havsytan stiger när isarna smälter
och stormarna tilltar som skövlar och välter.
Vi dricker den till, våran värld som har skändats
och vår vinter mens än det är kallt.

Nu ringer stormklockans ödsliga toner
men det är inte kriget som nått till vårt land.
Nu rasas vårdslöst vad generationer
i sekler av slit under rika patroner
har skapat i armod vid svältdödens rand.

Vi skålar för SUV:en vi lyckats förvärva
och flygresan som går till Thailand i år
och unna sig får man fast tider är kärva
vi struntar väl i om vi jorden fördärva!
Vi höjer vårt glas för den lyxkonsumtionen
som skänker oss den lilla lycka vi får.