för någonstans ser jag människors vrede, och kastade kastruller och skrikande utsättningar sprängd mellan örona vars halva ansikten är uppsatta på hela kafeéts nerrökta väggar. och det hänger en oljelampa och svajjar. sådär sakta osökt. kvalmiga röster och sittande väntan och stamgästers flackande blickar.

Man sa att detta var Dödens kafé.

och jag var inte det minsta oroad. Mest irriterad över tystnaden, som att liven viskade och drog sig undan. Mot mjugga hörnor där ljus aldrig sträckte sig in.