En ung man går längs stranden. Han bor på campingen uppe vid vägen. Det långa bruna håret blåser i vinden från havet.
- Det är kyligt i natt, tänker han. Varje natt går han samma väg, känner samma vind och ser samma saker. Den här natten är något fel. Det känns överallt.
Mellan tårna tränger den mjuka lena sanden igenom.
- Kanske något att skriva om? Nej, jag behöver djupare saker, tänker han och fortsätter sin jakt på saker att skriva om.
Det har blivit idétorka med skrivningen nu. Ingenting passar längre, ingenting duger.
Det blåser till och mannen håller nästan på att ramla omkull. Om han ändå inte hade den här höftskadan. Han minns fortfarande bussolyckan som om det hade hänt igår.
Med sina korpsvarta ögon söker han efter svar och inspiration i mörkret. Det blänker till där borta vid bänken som någon har förstört. Han går närmare och hittar ett halssmycke. En flickas favorithalsband, verkar det som, det är nästan sönderrostat. Han går ner till strandkanten med halsbandet i handen. Vattnet är kallt men ändå svalkande.
Det känns som tusen nålar i fötterna då det ännu mer iskalla skriket kommer. Den här gången ramlar han omkull och blir liggande i sanden en bra stund. En syn, som skulle få en anoretrikers skelett att falla i tusen bitar, far genom huvudet. Även skriket påminner om bussolyckan. Allt påminner om det nu, kanske är det meningen att han ska skriva om det? Att det är dags att släppa ut det som har varit instängt så länge. En tår rullar långsamt ner på kinden, han torkar irriterat bort den.
- Jag har inte tid med det här nu i alla fall.
Han tittar åt det håll skriket kom ifrån, bortom sanddynorna i skogsbrynet. Där mörker möter månens ljus.
Utan att riktigt veta vad han gör, går han det motsatta hållet, för att sedan vända igen efter 50 meter.
Uppe på sanddynorna ser den unge mannen ner i en glänta bakom några träd. Han tycks urskilja en flicka och en man. Hennes skrik hörs högre här.
Han känner sig blottad däruppe på sanddynorna, som att de därnere kan se honom. Snabbt, eller så snabbt som det går, förflyttar han sig ner till ett träd. Därifrån ser han också bättre. Det verkar vara en flicka, ja. Herregud, ett barn. Hon kan inte vara mer än 13 år.
- Nej, pappa. Snälla sluta, snyftar hon fram.
Pappan sliter av bh:n med ett ryck som skakar om hela gläntan. Flickans blonda långa hår blandar sig med pappans korta. Hennes ögon ser den unge mannen, de är livrädda. Men han bara står där. Utan att göra minsta lilla ljud ifrån sig står han kvar, precis likadant hela tiden. Pappan har nu börjat knäppa upp sina jeans. Den lilla flickan ligger där, snyftar till sina egna andetag. Hennes späda kropp gör inte motstånd.
Han ser när pappan våldtar sin egen dotter som bara är ett barn. Någonting säger honom att det har hänt förr. Vad händer med världen egentligen? Finns det ingen famn vi kan vara trygga i?
Den unge mannen vänder blicken mot trädet han står bakom, ser en barkbit som håller på att ramla bort. Han pillar på den och med detsamma faller den och slår emot marken med en duns som bara han hör. Med vinden kommer lukten av havet, det salta som kittlar lite i näsan. Han hör hur pappan fortfarande håller på. Hans stön borde höras ända till Afrika.
- Är han inte klar snart, det jävla svinet? tänker han.
I sitt huvud ser den unge mannen hur han springer fram och slår pappan i bakhuvudet med en trädgren, räddar flickan och rider därifrån på en vit häst. Ja, alla har sina fantasier.
En dragkedja dras upp. Pappan håller på att klä på sig medan flickan bara ligger där, blodig och märkt för livet. Med en sista kyss på munnen och ett hårt slag precis på det stället han kysste henne går han därifrån. Han lämnar sin egen dotter, som han nyss har misshandlat och våldtagit.
Efter fem tålmodiga minuter går den unge mannen fram till flickan. Hon tittar förskräckt på honom. Hela hon utstrålar rädsla. Han håller hennes kalla hand, lägger sin tröja över henne, tittar henne djupt i ögonen och säger:
- Jag är ledsen.
Flickan vill skrika efter honom. Vill få honom att komma tillbaka.

Den unge mannen haltar därifrån med tunga steg. Höftskadan tycks väldigt liten nu.