via en timeout längs lodräta väggar

när drömsk olja rinner sig ner

och vågar knappt bekymra sig

och ja; jag är en sardin i ett förpuppat paradis
med silverapors skriande gap, och där elfenbensvita bett visar maktens uthållighet.

Förslavad av min klädsel, och med njuggslitna tankespröt balanserandes, stöttandes, handnöttandes mot stoltbarrikaders indexbefriade korridorskostymer.

Jag tycker mig höra något hasa, och ur cellens fasta glipa anas ett igenkänt resonemang. Var det jag ? Var det du ? vem där.. ? Hallå..?
Finns det någon där ?

Mina ögon var blinda av oljuset, fingarna ödesdigert tafatta. Men jag la handen på det kalla stengolvet, det fuktiga. och kände sprickor från tidigare liv till nästa, kaligrafens ornament. En otukt i dödens skiljeväg. Ett oavlönat porträtt av historiens intervaller. sedan fann jag det. litet. smått springande.

vad var det ? en kackerlacka ? en spindel ?

och jag fångade snabbt in det, medans jag famlade med händerna. vågade inte ställa mig på knä. tiden. jag har inte råd att förlora tiden. försökte sedan få ner det i svalget med hjälp av tungan. försökte bita i det. bita av det. svälja det.

men det fanns inget

bara saliv. och en tom tröst.

ett segel skymtades genom dimman, vars skrov gled mjukt in, mot en värld av fienden. och redan på bryggan fick jag mig en order. knappt läsbar och med vinspill på kartan, hastigt ritat av bläck. kanske det var våra liv som var vattnet, jungpojkars förakt och deporterade levande aborter, som sålts som slavar för att plundra haven. utan tänder och håliga gap, ögonlober av förmörkad makt.

" snart är vi mot hamn..staden måste intas. " proklamerade kaptenen. och just då fick ingen höja sin röst. inte ens ett tyst rop av skald primition, vars första åra handlade om att bekämpa, ta in. låsa och rigga vaktposter.

" vi måste fastställa våra planer.. vi ankrar här tills vi fått det vi behöver, sedan återtas resan mot jordens mitt. eller mot tidens enhörning. kallet mot dagen noll. slipa era knivar och kyss era svärd, väg sedan ert krut nogsamt. När röken lagt sina sista strimmor, vankas rom. För de som törs dricka.
och för de döda.

sjunger vi vår sång "

De etthundrasextio piratfartygen stävade långsamt genom dimman, där staden sov, och dess ögon glimtade rädsamt, från några oljelampor längs flodens broar. 

" res flaggan.. inta era positioner "

väste kaptenen, och lutade sig ut mot relingen, kisandes ut mot gryningsblank vatten.