Tallen står rak och hög
hög och ståtlig sträcker den
armarna
mot skyn
som för att tacka
tacka för allt den fått
en plats att leva på
där den kunnat rota sig

I myllan sticker den
sina rötter och suger
ut vad den behöver
för att leva
inte mindre
inte mer
det finns ju andra omkring

Den tar vad den behöver
och myser när den
står där och ståtligt sträcker
sina grenar mot skyn