Vi hade bestämt tid med försäkringskillen, kl 16 00 och på ett effektivt sätt skulle vi gå igenom huset och dess risker för att få ner den totala kostnaden på försäkringspremien. Med små marginaler tidsmässigt hann min kära fru vara med på själva introduktionen, sedan fick jag själv tappert höra på. Om än det ena och än andra, hur risker skulle minimeras och kanske helt undanröjas. Min minsta son var dock inte lika nöjd som jag över att höra hur kostnaden i princip kunde halveras. Han pockade alltmer på uppmärksamhet som för tillfället helt och hållet var försäkringskillens. Men min lilla Adam ville verkligen ha scenen och jobbade för det faktum att strålkastrarna skulle vändas mot honom. Så min lilla treåring gick efter sin revolver som han noga pekat ut på High Chapparal i somras. Han hoppar upp i soffan intill försäkringskillen och bryter den koncentrerade föreläsningen genom att spänna hanen på sin revolver och rikta den mot mannen i soffan som intensivt försöker fortsätta läsa men avbryts av ljudet som min son tydligt formulerat: \"PANG\", och fortsätter några upprepade gånger där jag snabbt får säga \"nej, Adam du får inte skjuta farbrorn då blir han ledsen..\" Orden når inte riktigt fram för när försäkringskillen precis skall fortsätta läsa ur sin givna mall, så kommer glimten i ögat åter tillbaks på min son. Han inte bara spänner hanen på sin väldigt realistiska revolver utan trycker den nu mot mannens tinning och trycker av. Jag klarar inte längre av att hålla mig i denna smått absurda situation utan viker mig mitt emot i soffan och försöker kväva mitt inre skratt, samtidigt som jag förklarar för min nitiske son att det där var väldigt, väldigt dumt gjort. Och hur trovärdig är jag som förälder inför min gravallvarlige försäkringsagent som helt och hållet håller minen och vill fortsätta läsa..............? Även om matchen var jämn mellan försäkringskillen och min son, kände jag ändå att jag själv borde tagit timeout, redan vid halvlek.