Många gånger har jag undrat hur det skulle bli när min hund inte längre fanns. Nu vet jag hur det känns.

Han blev så dålig och ingenting fick honom bättre. Efter tretton år fanns det inte någon återvändo. Det var dags att avsluta våra gemensamma dagar.

Som jag har fruktat den dagen. Med all rätt dessutom. Livet har halverats och många små detaljer som förr kändes meningsfulla är numera meningslösa.
Ack så tomt det är!

Men livet går vidare om än lite trögare än förut. Emellanåt är det som om jag bär på en ledsam känsla och ingenting annat. Tittar in på sovrumsgolvet men det finns ingen där.

Varje kväll tänder jag mina ljus i fönstret ifall han ska komma tillbaka men än så länge är det tyst.

Vi gjorde många roliga saker tillsammans. Saknar honom mer än någon annan jag älskat.

Ännu en natt med Enya på repeat.

Precis som den sista natten vi hade tillsammans.

Natten då jag viskade i ditt öra att ingenting varar för evigt.